Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Analytisk afdelning: kunskapsanalytik - Kap. V. Om kunskapens innehåll
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
102
II: Th. 1, S. 1. Med »[eine] appercipirende Vorstellung» förstår ß. en
sådan, som tillhör »den Inhalt des "Wissens, durch welchen erkannt wird».
Schuppe, Grundr., S. 5 ff. Ueberweg, Logik, S. 3.
Motsatsförhållandet — men på samma gång samhörigheten —
mellan kunskapsobjekt och kunskapsinnehåll utgör ett för all
mänsklig kunskap karaktäristiskt drag. Objektet är det, hvarom något
förnimmes; innehållet det, som förnimmes om objektet, och har till
uppgift att bringa detta till högsta möjliga grad af kunskaplig
bestämdhet för medvetandet.
Denna högsta grad kunde tyckas utgöras af fullständig
identitet mellan föremål och förnimmelse, men en dylik osöndrad och
strängt motsatsfri kunskapens och kunskapsföremålets monism
inträder dock aldrig vid det diskussiva mänskliga förnimmandet.
Alldeles otänkbar är visserligen icke en dylik kunskapsteoretisk
identitet — om det förhölle sig t. ex. så, att värkligheten rent af
sammanföJle med och följaktligen i grunden vore en allvetande
intelligens och dennas intuitioner, skulle all motsats mellan
förnimmelse och kunskapsföremål principielt vara häfd —, men visst är, att
den mänskliga intelligensen icke lefver under sådana vilkor, utan
denna är genomgående bunden vid ett densamma mer eller mindre
motsatt objekt.
Flere fall äro här, i alla händelser till en viss grad, tänkbara. Först
må antagas1, att kunskapsobjektet är en i skärpt bemärkelse objektiv
(transsubjektiv) värklighet ocli en objektiv värklighet, hvilken själf icke
är kunskap eller tänkande. I detta fall skulle emellertid den
motsats-öfvervinnande stegringen till identitet mellan kunskapsföremål och kunskap
upphäfva all kunskap, ty denna, hvilken alltid måste rätta sig efter
och på ett eller annat sätt för medvetandet rekonstruera sitt objekt,
skulle genom denna stegring så i alla afseenden fullständigt sammangå
med det senare, att den i kraft af principium identitatis indiscernibilium
blefve just den såsom kunskapsobjekt satta värkligheten själf. Men
därmed blefve kunskap icke aktualiserad, utan tvärtom potentialiserad,
nej helt och hållet förintad, och endast samma objekt än en gång
gifvet som kuuskapsuppfordrande värklighet. Lyckades nu intelligensen
ånyo uppdrifva sin kunskap om förevarande objekt till den grad, att
identitet åter inträdde, så skulle dock samma kunskapens totala
förvanskning och resultering i kunskapslös realitet i stället för sanning
inträda. Därtill kommer den svårighet, hvilken ligger i, att kunskapen under
nämda förutsättning skulle behöfva att kunna liksom afsöndras och skiljas
från medvetandet. På omöjligheten däraf strandar dock ohjälpligt
antagandet af en identitet mellan kunskapsobjekt och kunskap under den
förutsättning, som ofvan faststälts. Men äfven om man — för det andra —
antager, att kunskapsobjektet är en objektiv värklighet, hvilken just är
kunskap eller tänkande, så yppa sig samma svårigheter. I detta fall skulle
en identifiering mellan kunskapsobjekt och kunskap väl ej medföra all
1 Jfr förf:s afh. Om erfarenheten, s. 49.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
