Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Analytisk afdelning: kunskapsanalytik - Kap. VII. Om tänkandets lagbundenhet. Tankelagarna - Tankelagarna i inskränkt bemärkelse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
169
denna princip omnämts1, och i det följande återkomma vi till
densamma. Den tanke, den innehåller, utgör en förutsättning för
all realkunskaps möjlighet.
Ex nihilo nihil fit. Den tillräckliga grundens lag hänför sig
till sammanhanget inom värkligheten. Satsen "ex nihilo nihil fit"
återför sig däremot till värkligheten i dess förhållande till intet.
Den förra markerar en tankenödvändighet, den senare en
tankeomöjlighet. Att intet icke kan utgöra grund är hvad som uttalas
genom satsen, hvilken naturligtvis i hög grad skärper evidensen hos
den tillräckliga grundens lag; den senare kan betraktas som
ex-nihilo-satsens positiva komplement. Att intet ej kan grundlägga
någon realitet är för öfrigt en tanke, som framstår såsom
nödvändig i samma mån man betänker, att intet själft är det absolut
reali-tetslösa. Satsen ger uttryck åt en ren negation, hvilken dock med
all logisk makt drifver tänkandet öfver till det motsatta positiva
antagandet, att där något öfverhufvud blir eller är (d. v. s. är såsom
osjälfständig värklighet), där måste en realitet poneras som dess
grund.
Satsen om det värkligas oförintlighet. Vid sidan af föregående
sats står i regeln den, som framträder i formuleringen;
in nihilum nihil potest reverti. Realiteten skulle enligt denna vara
oförstörbar. Satsens universalitet måste dock bestridas, hvadan den
icke är af samma genomgående nödvändighet, som den föregående.
Dessa båda äro ej häller af sträng inre samhörighet, men de ställas
lämpligen i rapport med den tillräckliga grundens lag, hvilken de
kunna anses fullständiga i tvänne motsatta riktningar:
värkligheten regressiva och progressiva sammanhang med intet. Att
något skulle kunna uppkomma ur intet är otänkbart, men att något
ej kan öfvergå i intet är mindre afgjordt; så kunna, för att taga
ett exempel från det psykiska området, medvetandets funktioner
icke anses existera utöfver sin aktuella tillvaro. Då en
fantasiföreställning, som för något ögonblick upptager medvetandet,
af-träder från aktualitetens skådeplats och försvinner, så förintas den
värkligen, och därmed ock den motsvarande psykiska funktionen.
Det finnes alltså en de speciella manifestationernas eller, om man
så vill, accidensernas förintelse. Den substantiella värkligheten2
däremot kan icke förintas, d. v. s. man kan icke tänka, att den förintas.
Språnget från substantiell realitet till icke- realitet (intet) kan
endast fantasien göra. Men tänkandet lyckas icke få ett logiskt
samband till stånd mellan den substantiella eller själfständiga värk-
1 S. 48, 146.
2 Därom i kap. XVIII.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
