Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kritisk afdelning: kunskapskritik - Kap. XI. Inledning. Om tvifvel på kunskapens sanning. Skeptiska argument
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
232
Freude am Verneinen, sondern sie verfolgt nur den Zweck, durch den
Zweifel zur höchsten Gewissheit vorzudringen». Starcke, Skepticismen
som Led i de åndelige Bevægelser. Höffding, Tvivlens Historie i den
nyere Tid (Mindre Arbeider, I). Sahlin, Om logik, uppgift, s. 10 ff.
Liljeqvist, Om skepticismens betydelse för den filos, utvecklingen.
Till analysen af begreppet (och tillståndet) tvifvel: se de s. 16
noterade skrifterna.
Kunskapen och vetenskapen med denna må i öfrigt vara
utdanade i hvilka former som hälst, sanningsidén kan dock icke
fullständigt upphäfvas. Men under sådana förhållanden blir alltid
ett problem detta: i hvilken grad är sann kunskap möjlig? Och
frågan har, som sagdt, sin lika oupphäfbara förutsättning och
antites i tviflet på sanningens möjlighet.
Skepticismen är det försiktighetens prius, hvars
rättmätighet kunskapskritiken skall bedöma och afgöra ; den är på samma
gång den konkurrerande makt, som den om möjligt skall
öfvervinna. Liksom kunskapsanalytiken har sitt "Quid facti?", äger
alltså kunskapskritiken sitt "Quid juris? — med hvilken rätt kan
mänsklig kunskap sägas innehålla och uttrycka sann uppfattning?
Och denna fråga är visserligen vida svårare att utreda, än att
framanalysera kunskapens faktiska grundbestämningar. —
Tviflet på möjligheten af sann kunskap kan uppstå och suga
sin näring ur flere olika förhållanden.
Främst må framhållas, att kunskap i regeln innebär en mer
eller mindre skarp motsats mellan subjekt och objekt, i det
medvetandet är ett och kunskapsföremålet något annat1. Denna
omständighet är ägnad att framkalla tvifvel på kunskapens sanning
inom alla de områden, där motsatsen icke låter sig behörigen
nedbringas eller rent af upphäfvas. Att den värkligen kan anses
vara upphäfd inom ett område är förut angifvet; medvetandets
uppfattning af sitt aktuella innehåll innebär nämligen ingen reell
dualism, utan endast en abstraktionsmotsats mellan förnummet
föremål och det, som förnimmes om detta. Motsatsen låter sig här i
alla händelser återföras till ett blott analytiskt uppdelande med ty
åtföljande diskursivt upptagande af det omedelbart gifna
kunskapsföremålet och dess bestämningar. Att kunskapen närmar sig sin
ideala fulländning och med hänsyn till sin sanningsvisshet når sitt
maximum i samma mån den utgör ett dylikt förhållande af häfd
eller åtminstone nedbragt motsats till sitt objekt, hvarvid perceptio
tenderar att sammanfalla med perceptum, torde få bestrida. Men
antydda medvetenhetsimmanens och den därmed följande möj-
1 Till frågan om denna motsats: Jlickert, Gegenstand, 8. 11 ff.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
