Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kritisk afdelning: kunskapskritik - Kap. XI. Inledning. Om tvifvel på kunskapens sanning. Skeptiska argument
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
239
fällighet. Den bristande allmängiltigheten blir då grundfelet. Ett
korrektiv ligger visserligen i det konsekventa användandet af en
strängt vetenskaplig metod, men faktiskt har under den
vetenskapliga utvecklingens gång en sådan de olika åsigternas och
systemens mångfald och heterogenitet uppstått, att dessa drag bjärt
afsticka mot den enhet och likartenhet, som skulle utmärka
kunskapen, om den värkligen förelåge i den adekvata sanningens form.
Om skepticism på grundvalen af den allmänna relativitet, som ur flere
synpunkter utmärker det mänskliga förnimmandet, se Laas’ utförliga
framställning i Idealismus u. Positivismus, Th. 3, S. 8 tf.
En kritisk pröfning slutligen af de faktiskt gifna positiva
grundåsigterna om värkligheten synes, äfven den, lägga i dagen, att
skepticismen behåller sista ordet. Dessa åsigter anse vi vara den s. k.
naiva realismen, den naturvetenskapliga realismen, den subjektiva
idealismen samt den objektiva idealismen.
Enligt den nqiva realismen är varseblifningen det egentliga
kunskapsorganet och de för oss gifna tingen de värkliga tingen (i
sig). Världen är i och för sig i det stora hela sådan den faktiskt
ter sig för vår åskådning. En grön skog är en grön skog
oberoende af huruvida den uppfattas af ett färgförnimmande medvetande
eller icke. Nu kan dock själfva den förutsättning, som uppbär denna
realism, nämligen antagandet att medvetandet omedelbart förnimmer
värkligheten sådan den i sig är eller så, som den existerar
oberoende af det förnimmande subjektet, omöjligen anses hållbar. Under
sådana förhållanden kan denna åsikt icke antagas ens
tillnärmelsevis prestera sann kunskap om den transscendenta värkligheten.
Varseblifningen af ett föremål hvilket som hälst innebär närmast intet
annat än en varseblifnings/om£äM«m<7, men en sådan utgör ett
medvetenhetsinnehåll eller ett uteslutande i och för medvetandet
existerande faktum. Någon förmåga att göra sig oberoende af sitt
specifika sätt att vara till och fungera, hvilket sätt just består i
ett förnimmande medels bestämda egna funktioner, besitter
medvetandet ej häller. Men då kan medvetandet aldrig omedelbart
förnimma något annat än sina egna föreställningar. Den naiva
realismens kunskapsteoretiska grundfel ligger alltså däri, att den
förväxlar tinget i sig med tinget för oss, tagande för afgjordt,
att detta senare, därför att det ter sig oberoende af
medvetandet, äfven i värkligheten bildar en af detta oberoende och så
tillvida transscendent realitet. Den omedelbart gifna yttre
värkligheten är fastmer af en genomgående subjektivitet1. Och sedan
medvetandet en gång insett denna sanning, att all omedelbart
gif-en realitet närmast intet annat är än ett subjektivt föreställ-
1 Jfr Filosofiska konturer, s. 133 ff.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
