Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kritisk afdelning: kunskapskritik - Kap. XV. Omedelbart gifven värklighet contra transscendent realitet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
327
sammanhang mellan ett transsubjektivt skeende och våra
föreställningar. Mellan skeendet "utom" jaget och skeendet i detta kunde
ett blott funktionelt parallelförhållande existera, ungefär som
skuggan icke har sin orsak i solen, men det oaktadt rör sig med denna.
Det vilkor, under hvilket vi öfverhufvud kunna förklara och förstå
förändringarna i vare sig den yttre eller inre erfarenhetsvärlden må
därför formuleras på ett mera allmänt sätt. Vi förstå ett skeende
af hvad slag det vara må, t. ex. uppdykandet af en viss
föreställning, i samma mån fenomenet låter sig uppfattas som en
fullständigt determinerad funktion af motsvarande realförutsättningar. Ett
dylikt funktionelt realsammanhang — funktionerna må falla inom
samma sfär som de determinerade grunderna och vara likartade
med dessa eller falla inom något annat område och vara kvalitativt
olika med sina determinanter — utgör det teoretiska ideal, som
ensamt tillfredsställer förståndet. Och detta ideal är i sin ordning
endast en tillämpning af den logiska principen om grund och följd
på värklighetens eget förutsatta realsammanhang, en tillämpning,
som icke möter något veterligt hinder.
Mot hela denna "naturliga" förklaring af vår erfarenhets
företeelser kunde man dock möjligen invända att dessa, d. v. s. våra
varseblifningsföreställningar och de mot dem svarande föremålen,
kunna antagas utveckla sig ur jaget själft i kraft af ett slags
metafysisk nödvändighet och med oupphäfbar teleologisk följdriktighet.
I stället för att genomföra en ren kausalförklaring vädjar man alltså
till en mystisk teleologi.
Äfven Boström kan anses göra detta. Enligt honom
förnimma andarna just så, som de göra, emedan det tillhör deras eviga
väsen och mått — "deras egen oföränderliga momentnatur" 1 —
att förnimma på det bestämda sättet. Men förutom att mystik här
träder i stället för logik, lösa fantasimöjligheter i stället för insigt,
löper till sist hela betraktelsen ut i det orimliga förhållandet, att det
blir förnimmelserna själfva, som komma att bestämma sin evolution
och växling. Boströms teori om den sanna värklighetens
upphöjdhet öfver hvarje förändring medför denna konsekvens. Absolut
oföränderlig som den substantiella realiteten är, kan den icke,
såsom substans betraktad, utgöra grund till någon förändring, alltså
ej häller till föreställningarnas "Kommen und Gehen". Och om
hvarje särskild ande gäller detsamma, ty den tillhör nämda
substantiella värklighet. Visserligen intager hvarje sådan en bestämd
ställning i systemet, men mellan detta öfverkausala metafysiska faktum
1 Keijser, a. st., s. 4.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
