Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kritisk afdelning: kunskapskritik - Kap. XV. Omedelbart gifven värklighet contra transscendent realitet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
329
en transsubjektiv värklighet såsom medbetingande grund. I öfrigt
framstår denna närmast som ett obekant X, ett slags mörk
bakgrund, mot hvilken erfarenhetsvärlden aftecknar sig. Men att skingra
detta mörker medels ett system af kunskapligt giltiga, hälst adekvat
sanna begrepp än vetenskapens uppgift.
Redan i kraft af själfva sitt begreppssammanhang med den
omedelbart gifna värkligheten kan dock den transsubjektiva
realiteten i någon mån determineras. Då den ur kunskapsteoretisk
synpunkt ponerats för att tillfredsställa tänkandets kraf på en tillräcklig
grund till nämda omedelbara värklighet med dess differentiation,
mångfald och variabilitet, måste den bestämmas som ett helt af
realförutsättningar för dessa fakta. Huruvida transsubjektiviteten
redan genom detta sitt komplementära förhållande till den gifna
värkligheten därtill måste anses konstituera en motsvarande
mångfaldens och variabilitetens ordning låta vi dock tills vidare stå
oafgjordt. Visst är, att något mindre än en realordning,
innehållande de tillräckliga objektiva förutsättningarna för
erfarenhetsvärldens företeelser, kan den icke tänkas bilda, hälst andra försök —
t. ex. de kritiserade immanensteoriernas — att på annat sätt
härleda dessa företeelser visat sig förfelade och därför måste
bortelimineras.
Finnes någon yttersta grundsats, mot hvilken samtliga
imma-nensteorier kunna anses försynda sig, en princip som då blir
trans-subjektivismens högsta ledande regulativ i förevarande fall? Någon
apriorisk grund till antagandet af e n dylik högsta grundsats
existerar näppeligen. Snarare vore att vänta att samtliga de logiska
principerna (tankelagarna) här skulle konkurrera. Det göra de ock,
ty det fullt aktuella tänkandet är ett polynomt helt, hvilket därför
äfven måste operera som ett dylikt helt. (S. 163.) Men detta hindrar
icke att en tanke kan utgöra den grundtanke, som genomgår och
uppbär det hela. Redan förut hafva vi framhållit densamma: tanken
(principen) om tillräcklig grund och fullständigt determinerad följd.
Använd på erfarenhetens innehåll medför denna att
erfarenhets-innehållet — alltigenom betingadt som det är — måste återföras
till sådana grunder, hvilka möjliggöra dess tänkande som en
nödvändig och lagbunden funktion af bestämda realförutsättningar.
Ett hufvudmoment härvid blir att själfva sammanhanget mellan
leden i grund- och följdordningen blir i högsta möjliga grad reelt.
Fenomenet (funktionen) måste liksom framgå ur sina
realförutsättningar, och dessa i sin ordning måste liksom framtvinga
fenomenen. Först så blir sammanhanget tänkbart på ett sätt som
låter det framstå vederbörligen determineradt. Brist på reell deter-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
