Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kritisk afdelning: kunskapskritik - Kap. XVIII. Empirisk transscendens. De transscendenta naturkategorierna - 1. Substans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
474
erhållit karaktären ax ett korrelativt föreställningsobjekt. Men
däraf, att medvetandet innehåller sinnevärlden i sig, följer icke att
det äfven förmått att af egen maktfullkomlighet framskapa eller
genetiskt värkliggöra densamma. Sinnevärldens relativitet i
förhållande till medvetandet är en relativitet endast med hänsyn tiil dess
faktiska och så att säga fullbordade existens. Denna är alltså den
gifna värklighetens existentiella relativitet.
Före den förvärkligade sinnevärlden går dock
sinnevärldens förvärkligande — lika visst som totaliteten af sinliga
varse-blifningar icke konstant är, utan successive blir. Medvetandet är
emellertid ingen med produktiv skaparemakt utrustad potens. Man
måste därför, såvida man icke skall stanna vid antagandet att
sinnevärldsföreställningen insatts i medvetandet genom ett under,
och — om man vidare icke skall alldeles underlåta att följa de
kontinuitetens trådar, som förbinda medvetandet med annan
realitet, — fortgå till just denna supplerande transsubjektiva
värklighet för att där söka den medbetingande grunden till nämda
föreställnings genesis och bestämdhet i öfrigt. Denna blir då den faktiska
värklighetens genetiska relativitet, i motsats till dess rätt och slätt
existentiella förhållande till medvetandet. På samma gång
sinnevärlden befinner sig i existentiell relation till medvetandet, kommer den
alltså att stå i genetiskt förhållande till en transsubjektiv värklighet.
Och närmast är den substantiella värklighet, hvarom här är fråga,
ingenting annat än den transsubjektiva realitet, som måste antagas ligga
till grund för och medbetinga det gifna inbegreppet af yttre data.
Men äfven inom sig är sinnevärlden af en osjälfständighet och
relativitet, som hänvisa på och nödvändiggöra substansbegreppet;
vi kunna kalla denna dess immanenta relativitet. De gifna tingen
förete åtminstone tvänne former af en dylik.
Den ena är delbarhetens relativitet.1 Tingen kunna faktiskt
in indefinitum delas i allt mindre delar, ett förhållande, som finner
sin naturligaste förklaring i antagandet att de värkligen äro af
delar sammansatta och för såvidt diskreta föremål. Där delningens
sprängkil går fram måste den då anses vara insatt i en
diskontinuitetens springa, ty absolut kontinuitet innebär ett sammanhang, som
sätter en motsvarande absolut gräns för all delning. Man föreställe
sig nu att delbarheten vore rent af gränslös. Detta skulle objektive
vara liktydigt med att tingen genom sin inre konstitution hänvisade
utöfver hvarje genom delning uppkommet inbegrepp af delar; det
blefve ett gränslöshetens perspektiv i det så att säga oändligt lillas
riktning. Tingen återförde sig då till en gränslös mångfald af
1 Till begr. delbarhet: Schubert-Soldern, Gründl., S. 317.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
