Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kritisk afdelning: kunskapskritik - Kap. XVIII. Empirisk transscendens. De transscendenta naturkategorierna - 1. Substans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
481
toriska motsats — med blotta negationer nöjer sig ju icke
tänkandet —, utan snarare deras konträra. Och först systemet af
transscendenta och omedelbart gifva grundbestämningar låter sedan
konturerna af värkligheten i dess helhet skönjas.
De hänseenden, i hvilka sinnevärlden visar utöfver sig äro, i
alla händelser delvis, angifna i det föregående. Enligt det strax
ofvan sagda måste vi nu återkomma till dessa.
Sinnevärldens första substansbildande bestämning är dess brist
på själfexistens. Den utgör faktiskt ett medvetenhetsinnehåll, ett
förhållande som redan i och för sig är liktydigt med relativitet.
Men den gifna yttre värkligheten är därtill en objektivt betingad
subjektivitet. Det, som icke existerar i och genom sig själft, men
do c k är till, måste bestå genom annat. Nu är det, genom hvilket något
är, grund. Den substantiella värkligheten första hufvudbestämning
blir alltså att utgöra grund till den gifna värkligheten, något,
som äfven strax ofvan accentuerades i substansbegreppets definition.
Substansen är vidare realgrund och bildar för såvidt en
sannskyldig ratio sufficiens, en sådan, hvarigenom sinnevärlden både
förvärkligas och begripes. Men där grund är, är ock följd. I
substansens egenskap att vara grund döljer sig därför en viss
värkligheten dubbelhet, men äfven ett bestämdt sammahang. Värkligheten
bildar icke ett enda absolut kontinuerligt helt, utan är liksom
bruten i tvänne hälfter, som dock äro strängt förbundna med
hvarandra och därför hänvisa på hvarandra — ett högvigtigt
kunskapsteoretiskt förhållande, som involverar den objektiva
grundförutsättningen för den transscendenta kunskapens möjlighet. Men för
tanken förete de på samma gång den skarpa åtskilnad, som den
substantiella värkligheten contra den fenomenella grundlägger. Det
är "die Zweiweltentheorie". (S. 181.)
Den substantiella värkligheten måste vidare antagas vara grund
icke blott till den gifna accidentella världen, utan ock till sig själf.
Men det som är ratio sufficiens äfven i denna bemärkelse besitter
själfexistens. Substansen förutsättes ju för att den gifna
värkligheten osjälfständighet och öfversigvisande beroende skall blifva
utjämnadt och tanken få en stödjepunkt, som i sin ordning icke
behöfver att flyttas eller öfverskridas. Klart är då att denna
regress icke kan häjdas på annat sätt än genom antagandet att
substansen existerar i och genom sig själf, till följd hvaraf den
substantiella värkligheten icke hänvisar utöfver sig. Själfexistens
är ock i grund och botten ett vida enklare och fattligare
begrepp än begreppet existens-genom-annat. Att tänka det innebär
intet annat än ett fasthållande af tankeföremålet substans såsom
Vannérus, Kunskapslära. 31
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
