Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kritisk afdelning: kunskapskritik - Kap. XVIII. Empirisk transscendens. De transscendenta naturkategorierna - 1. Substans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
487
det förra. Tingens kvaliteter förintas ju i och med att de
förändras, ,esp. försvinna; men kanske de uppbevaras och fortbestå trots
sitt faktiska försvinnande? Svaret måste blifva, att kvaliteterna
icke hafva med den substantiella värklighetens existens att skaffa,
alldenstund de äro accidentella och subjektiva bestämningar eller,
med ett ord, medvetenhetsfunktioner. Kan dock icke själfva
substansen på annat sätt förintas eller åtminstone förminskas?
Substansen kan ur förevarande synpunkt uppfattas som en storhet.
Kvantiteterna äro af minst två hufvudslag: extensiva och intensiva. Den
extensiva storheten är i sin ordning antingen rumligt-extensiv eller
tidligt-extensiv. Det rumligt-extensiva kan dock icke försvinna
eller förminskas utan att det, som försvinner (eller det, hvarmed
något förminskas) tager sin tillflykt till något annat ställe eller,
exakt uttryckt, kontinuerligt rör sig och fortgår till någon annan
ort, men därmed blir realitet icke förintad, utan endast så att säga
derangerad eller anordnad på ett annat sätt. Det tidligt-extensiva
kan lika litet förintas, alldenstund tiden i och för sig icke är någon
reell makt, som kunde förinta det; det är så långt ifrån, att tiden
har någon ’tärande tand’, att den fastmer är ett absolut tomt gap.
Hvad som tär är realiteten själf, och den tär t. o. m. tiden,
nämligen i samma mån den liksom bemäktigar sig och genomlöper stycke
efter stycke af det i viss mening oändliga, men i och för sig
maktlösa tidskontinuet. Betraktad däremot som intensiv storhet synes
substansen hafva något mera utsigt att kunna få ingå i förintelsens
nirvana. Kunde den icke successive förlora sin aktualitet, aftaga i
grad eller degraderas, därvid närmande sig en den intensiva seriens
nollpunkt för att till sist sjunka ned i just detta nolläge? 1 Denna
möjlighet visar sig dock vid närmare eftertänkande vara imaginär. Det
är nämligen att märka, att intensiv storhet, som antydt, förutsätter
graduell bestämdhet. Något är af en viss intensitet, om och i samma
mån det innehåller någon multipel af en viss grad. Nu kan det
substantiella dock ej vara till i grader — det är gradlöst; därför kan
ej häller substansen, sedd ur den intensiva storhetens synpunkt,
förintas. Kunde den dock icke, utan att vara hvarken en extensiv
eller intensiv storhet, så att säga direkt, d. v. s. utan att delas eller
successive degraderas, förintas? En dylik förvandling genom ett
språng skulle dock helt och hållet sakna tillräcklig grund i
substansen; den skulle försiggå grundlöst. Ty då substansen är idel
grund till realitet, men ej till icke-realitet, så kan den omöjligen,
utan att vara af en un der värksmässig dubbelnatur, hux flux låta
ett tillstånd af icke-tillvaro bryta in. Därtill kommer att intet
1 Jfr s. 344 och Kants K. d. r. V., S. 162 ff.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
