Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kritisk afdelning: kunskapskritik - Kap. XVIII. Empirisk transscendens. De transscendenta naturkategorierna - 3. Realsammanliang. Förändring. Kausalitet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
516
än att förutsätta en i viss mening yttre eller en intersubstantiell
relationsförändring. Och den transscendenta värklighetens
föränderlighet är därmed uppvisad ur ännu en synpunkt.
Boström ansåg, som bekant, att den substantiella värkligheten är
höjd öfver »all rörelse och förändring»1. Mot min kritik af denna lära2
har Leander riktat en anti-kritik3, som här ej bör lemnas oomnämd, då
den innehåller en värdefull upplysning om, huru han tänker sig att
förändringens problem ut från den boströmska filosofiens ståndpunkt kan lösas.
Leander yttrar: »Boströms svar på nu ifrågavarande spörsmål rörande
föränderligheten i världen kunna hämtas ur denna af författaren högst
otillräckligt beaktade och förstådda tankegång, att tiden, såsom Kant lär, är
en form för vårt ofullkomliga förnimmande, men att likväl hvarje värkligt
väsen, som förnimmes under den formen, framträder såsom en kraft eller
princip för värksamhet eller utveckling och att detta gäller äfven om hvarje
värkligt (konkret) innehåll hos ett sådant väsen samt att rörelse eller
förändring i världen ytterst beror därpå, att den ursprungliga och eviga
värkligheten, om utgör människans ursprungliga innehåll, i och för henne
såsom förnimmande under tidens form höjer sig från potentialitet till
aktualitet och därvid på grund af tidens ’empiriska realitet’ måste tänkas från
ett första kaotiskt tillstånd successivt differentiera sig till en mångfald af
koexisterande ting och varelser, bland hvilka människan är en, och som
själfva framträda såsom krafter samt, då fenomenet måste återspegla
väsendet, både såsom koexisterande och succederande måste ordna sig till
ett relativt harmoniskt och lagbundet helt, en kosmos».
Här en kort replik i anslutning till detta citat, enligt hvilket, såvidt
jag förstår, tidsåskådningen eller, allmännare uttryckt, tiden i egenskap af
modus percipiendi skall utgöra förklaringsgrunden till förändringen och
rörelsen i vår värld. Dock, huru vågar man tilltro tiden, »det inre sinnets form»,
såsom Kant uttryckte sig, en dylik vidtgående kapacitet att liksom ombesörja
och medföra uppfattningen af icke blott rörelse och förändring, utan äfven
af kraft (inklusive värksamhet och utveckling), ja af en mångfald af
koexisterande ting? Tid (tidsform) och reelt skeende (händelseföljd) äro deek
skilda förhållanden (s. 416, 421), oeli om vi ock på grund af vår »andes
organisation» måste uppfatta (föreställa oss) alla förändringar i tiden eller sub
specie temporis, så följer icke däraf, att vi äfven hafva att uppfatta dem
såsom sådana genom eller i kraft af tiden. Den senare innebär visserligen
efterhvartannatföljd, men endast de olika tidsmomentens succession;
händelseföljden i tiden är därför liktydig med ett p 1 u s af realitet, som lika
litet kan uttagas ur tidsformen i och för sig, som man kan uttaga ett
1 Boström, Skrifter, II, a. 481. Bland Boströms yttranden om förändringens
problem märkas de ibid., I, s. 319 ff. Förändringen, resp. uppfattningen af
förändring återföres där till människoandens ändlighet oeh det ändliga förnimmandets
dis-kursivitet. Jfr ock hans Föreläsningar i religionsfilosofi (utg. af S. Ribbing), s. 78:
"det eviga, uppfattadt ofullkomligt, blir rörelse". Begreppen timlighet och
föränderlighet synas för öfrigt hafva identifierats af Boström (ibid.).
2 i den s. 511 anförda studien.
3 i ett sakkunnigutlåtande intaget i Handlingar rörande tillsätt, af professuren i
teor. filos, vid Lunds univ. (1901), s. 183 — 184.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
