Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kritisk afdelning: kunskapskritik - Kap. XVIII. Empirisk transscendens. De transscendenta naturkategorierna - 3. Realsammanliang. Förändring. Kausalitet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
522
om ett sammanhang, där ett visst prius (en orsak) förbinder sig
med en viss efterföljande realordning (en värkan), utan den
lär ock, att ett bestämdt något utgör vilkoret för att ett annat
skall inträda i aktualitetens värld. Så måste vid de tillfällen,
då människan handlar i det yttre för att realisera ett eller annat
ändamål, det bimedvetandet göra sig gällande att det eller det
bestämda handlingssättet har att förutgå i egenskap af ett
oundgängligt vilkor för att målet öfverhufvud skall kunna förvärkligas.
Att denna erfarenhet spelar en viss rol vid
kausalitetsföreställningens uppkomst är så mycket säkrare, som detta
vilkorsförhål-lande är typiskt för all den kausalitet, hvilken kan betecknas
såsom teleologisk. Att söka den egentliga grunden och förebilden
till kausalitetsförhållandet i människans vilja och planmässiga
värksamhet eller, med ett ord, viljevärksamhet är dock ett alltför
ensidigt förfarande. "The volitional theory of causation" 1, såsom
man kallat antydda teori, innehåller visserligen äfven den ett
grand af berättigad tanke, men att den endast är af partiell
betydelse inses bäst däraf, att kausalitetsbegreppet helt visst skulle
existera äfven oberoende at den speciella erfarenhet, hvarpå teorien
bygger.
Kausalitetskategorien är nämligen framför allt ett begrepp af
logisk innebörd och logiskt ursprung. Det må vara sant att vi
antaga, att hvarje förändring har sin orsak delvis emedan
erfarenheten i oräkneliga fall låtit oss iakttaga något dylikt, men den
yttersta och till sist tvingande kunskapsgrunden återför sig till den
logiska lag, som fordrar att allt betingadt skall hafva sin betingande
grund eller den tillräckliga grundens princip, ja sammanhangets lagar
öfverhufvud 3 spela här en rol. Nämda princip är det ock, hvilken i
flere hänseenden närmare preciserar kausalitetstanken; så t. ex.
förlänar den kausalitetstanken dess allmängiltighet. Men måste allt
betingadt hafva sin tillräckliga grund, så har ock förändringen en sådan, ty
1 Diskuterad i Mill’s An examination of Sir William Hamilton’s philosophy, 2:d ed.
(1865), p. 300 ff. Schopenhauer må anföras som en hufvudrepresentant för den
voluntari-stiska kausalitetsteorien (se Die vierfache Wurtzel d. Satzes vom zureich. Grunde, § 43,
och Volkelts kritik i Erf. u. Denk., S. 91). Jfr för öfrigt Sigwart, Logik, II, S. 142 ff.
Jerusalem, Die ürtheilsfunction, S. 220: "Unsere Willensimpulee sind und bleiben die
einzige Ursache, die wir direkt erleben, und sie sind und bleiben unser Organ für die
Erkenntniss causaler Zusammenhänge". Busse, Geist u. Körper, S. 191:
kausalitetstankens psykologiska ursprung är att söka "in dem unmittelbaren Bewusstsein der
eigenen lebendigen Ursächlichkeit". Busse meddelar ytterligare litteraturuppgifter
ibid. 192, noten. Se ock Höffdings Moderne Filosofer, S. 74, Grotenfelt,
Hypothesen, S. 179, samt v. Schéele, Det mänskl. själslifvet, s. 298 ü’.
2 S. 168.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
