Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kritisk afdelning: kunskapskritik - Kap. XVIII. Empirisk transscendens. De transscendenta naturkategorierna - 3. Realsammanliang. Förändring. Kausalitet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
547
norm, som är det samma som en imperativ handlingsgrundsats,
hvilken bör följas af medvetna och viljande väsen och i viss
mening står öfver dessa. Lag i rent teoretisk bemärkelse innebär
däremot ett alltigenom immanent förhållande, som därtill blir
fullt värkligt eller aktuelt endast då något försiggår. Förloppets
kausala konstans är då just hvad som uttryckes i lagen. Äfven
är att beakta, att man icke gerna tänker sig en speciell lag om
det motsvarande skeendet icke är af den art, att det upprepas. "So
ist ein einzelner Meteorsteinfall, der Tod eines einzelnen Menschen
an einer unvermeidlich wirkende Krankheitsursache, kurz jeder
Zusammenhang, der, mag er auch in seinen einzelnen Bestandteilen
noch so sehr gesetzmässig begründet sein, doch in der bestimmten
Combination dieser Bestandtheile vereinzelt bleibt, ausgeschlossen
von Begriff des Gesetzes"1. En lag hänför sig för såvidt till en
följd af likabestämda skeenden.
Äterför sig alltså begreppet lag till kausalitetsförhållandet,
kan detta senare i sin ordning anses blifva delvis verifieradt genom
de speciella lagarna. Någon fullständig verifikation är visserligen
icke möjlig, ty dels är den abstrakta kausalitetsprincipen af en
univer-salitet, som ytterst få om ens någon naturlag uppnår, dels framträder
sällan eller aldrig de speciella lagarna under så alltigenom lika
förutsättningar, att fullständig återupprepning och entydighet blifva
följden. Det fulla och genomgående häfdandet af naturens
lagbundenhet bäres därför ytterst af den spekulativa tanken om
kausalitetskategoriens objektiva giltighet och specielt af
antagandet, att det kausala sammanhanget är af den konstans, att analoga
och lika orsaker undantagslöst frambringa (medföra) analoga och
lika värkningar. Att allt som händer har sin orsak är omöjligt
att direkt uppvisa, likaså att allt orsakssammanhang är af
undantagslös konstans. Men ingenting hindrar dessa fundamentala
antaganden. Och att tänkandet gifvetvis gör dem beror närmast på att det
är bestämdt af den tillräckliga grundens tankelag. I sin tillämpning
på skeendet i världen konstituerar denna just kausalitetsförhållandet.
Förståndet kan icke antaga att den nya ordning, en förändring
innebär, inträder utan sin tillräckliga grund; den — nämligen
den nya ordningen ■— skulle annars inträda utan sammanhang med
värkligheten själf, d. v. s. den skulle emanera ur det rena intet,
ett förhållande, som dock utgör en fullkomligt oantaglig konsekvens
och värkar retroaktivt med den påföljden, att tanken om allt
skeendes kausala bestämdhet framställer sig som nödvändig. Och
vidare: har hvarje förändring sin bestämda orsak, så måste, om
1 Wundts Logik, Bd 2: Atbh. 2, S. 135.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
