Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kritisk afdelning: kunskapskritik - Kap. XVIII. Empirisk transscendens. De transscendenta naturkategorierna - 3. Realsammanliang. Förändring. Kausalitet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
550
Om vi nu helt och hållet bortse från de speciella former, hvari
kausaliteten kan framträda och endast fästa oss vid kategorien i
dess abstrakta grundform, så återstår att fråga: hvad är ytterst
denna kausalitetsordning, hvilken antages så universelt bestämma
skeendet i världen? Svaret blir närmast att den är en
förståndskonstruktion, ett kategorialt begrepp. Det finnes naturligtvis bestämda
logiska motiv till denna konstruktion. Det dominerande bland dessa
är, såsom redan framhållits (s. 522 ff.); att den tillräckliga grundens
tankelag tvingar medvetandet till antagandet, att hvarje förändring
utgör ett lagbundet skeende. Förståndet kan icke ponera, att någon
förändring, af hvilket slag den vara må, rent grundlöst frambryter ur
det tomma intet; det måste då förutsättas att den framgår ur
realiteten själf. Men värkligheten tänkt som en succession af förändringar,
där leden själfva bilda en lagbunden skeendets realordning, är just den
objektiverade kausalitetskategorien. A andra sidan är denna icke,
lika litet som någon kategori, af rent apriorisk natur. Den återför
sig nämligen i väsentliga stycken till erfarenheten. Själfva
underlaget och tillämpningsområdet för densamma — hvilket är en realitet
i förändringens form — förmedlas ytterst genom erfarenheten,
och äfven den objektiva giltighet, förståndet vågar tillmäta den,
härflyter till sist ur erfarenheten. Den senare garanterar visserligen
icke absolut otvifvelaktigt att kausaliteten är en objektiv och
universell värklighetsform, men den erbjuder vissa intyg och
liksom indicier på objektiv kausalitet. Det mest talande bland dessa
är att ponerade kausalitetsförbindelser i otaliga fall framställa
sig såsom faktiska. Erfarenheten låter visserligen icke det
objektiva orsakssammanhanget i själfva dess egenrealitet framstå för
medvetandet, utan endast dess fenomenella representation. Men det
vore orimligt att fordra mera än fenomenella intyg, då den
egentliga kausaliteten tillhör den transscendenta realitetsordningen. Att
den yttre erfarenheten företer ett till en viss grad beräkneligt och
sedan verifierbart funktionssammanhang mellan leden i de oändligt
talrika små och stora processer, som där manifestera sig, kan däremot
med fog påstås. Och just detta faktum utgör ett starkt indicium på
den objektiva kausalitetens giltighet. Ty hvarför skulle väl den
yttre erfarenhetsvärlden1 förete skenet af kausalitet, om den icke
manifesterade en värklig kausalitetsordning? Det är en fullt rimlig
tanke, att det fenomenella beroendesammanhang, som erfarenhetens
1 det är ju om denna, hvarom här närmast är fråga.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
