Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kritisk afdelning: kunskapskritik - Kap. XVIII. Empirisk transscendens. De transscendenta naturkategorierna - 4. Helhet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
566
Substansernas eviga gravitationsrörelser och andra af dessa
orsakade förlopp må då, skådade sub specie æternitatis, komma
intelligensen att tröttna och kanske svindla; någon anledning för tanken
att öfverskrida universum och söka ett öfvervärldsligt eller
trans-universelt komplement finnes dock icke så länge de tillräckliga
förutsättningarna för världsprocessen kunna anses existera inom
universum själft. Hvarje gifvet världstillstånd är visserligen
relativt i den meningen att det hänvisar på ett föregående, men hvarje
dylikt antecedens är på samma gång ett energisystem mägtigt eller,
om man så vill, drägtigt nog att låta det efterföljande framfödas.
Det är en kontinuerlig omsättning efter hvars begynnelse det är
orimligt att spörja, alldenstund den ingen början äger. Ur tidens
och skeendets synpunkter konstituerar därför universum en ständigt
öfversigvisande eller gränslös oändlighet.
Efter ett yttersta och ursprungligt ur synpunkten af tillräcklig
och substantiell grund måste däremot med nödvändighet frågas. Till
detta fundament måste ock både tid och förändring till sist
återföras. Det blir då bärare af en oändlig tid och ett i tidens
oändlighet försiggående skeende utan att själft därigenom förlora sin
karaktär af en yttersta och ursprunglig realitet. Det blir för
tanken det i den meningen absoluta att det icke öfvervisar på någon
annan förutsättning; all annan värklighet öfvervisar tvärtom på och
återför sig ytterst till det.
Den substantiella värkligheten är alltså det formelt absoluta
hela, som afrundar allt hvad realitet heter till en enda inom sig
sluten totalitet. Att detta hela ur vissa sekundära synpunkter,
t. ex. tidens, äfven äger en gränslös bestämdhet (Obestämdhet) är
ett förhållande, som dock icke upphäfver dess substantiella
afsluten-het. Det är följaktligen denna enda och ena substansrealitet, som är
den fundamentala värkligheten. Att densamma endast i tanken kan
fasthållas som ett ursprungligt och afslutadt helt är förut framhållet.
Denna tanke är naturligtvis abstrakt, särskildt i den meningen att den
bortser från den substantiella värklighetens tidsgränslöshet och eviga
konfigurativa regress. Den fasthåller endast nämda värklighets själfva
substantialitet. Men i förhållande till denna blifva tiden och
skeendet betydelselösa bestämningar. Endast den obetingade
existensen och oförstörbarheten framstå som grundväsentliga attribut ur
den synpunkt, hvarur världen här betraktas. Hufvudsaken blir då
att fasthålla, att det eviga skeendet icke upphäfver den
substantiella värklighetens afslutade helhet, och det synes ej behöfva
göra detta, då det till sist kan återföras till substanserna som
en deras ursprungliga bestämning. Det tillhör substanselementen att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
