Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kritisk afdelning: kunskapskritik - Kap. XX. Empirisk totaluppfattning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
607
hetligt totalskeende, hvilket för vår abstraherande uppfattning
visserligen går i sär i tallösa specialbildningar, men i värkligheten
utgör ett enda grandiost sammanhang. Att detta under sådana
förhållanden är genomdraget af sin röda tråd under formen af en
bestämd fortgångssiktning blir en oundviklig följdtanke. I hvilket
tidsmoment och på hvilken punkt tänkandet än må gripa världsprocessen,
så fortgår den då i en dylik bestämd och nödvändig riktnig. Ingen
afvikning är möjlig, utan allt har varit, är och blir i kraft af det
universella skeendets egen determination och egen eviga inriktning.
Värkligheten äger för såvidt ett bestämdt enhetssammanhang,
nämligen enhetlighet icke blott med hänsyn till substantialitet,
kausalitet och totalitet, utan äfven med hänsyn till sin riktning och sin
nödvändighet att förvärkliga sina immanenta möjligheter. Denna
världsprocessens frammarsch i en bestämd bana och gång genom
evigheterna i enlighet med sin egen lagbundna ordning erbjuder
dock naturtigtvis icke något i tiden första och yttersta
världstillstånd. Före och äfven efter hvarje aktuelt förevarande tillstånd
måste fastmer en gränslös serie andra tillstånd tänkas förlöpa —
att slippa undan sitt existensöde är intet värkligt beskärdt. Likväl
är, som framhållet (s. 552), det underbara med realiteten att deri i
hvarje ögonblick har allt sitt innehåll liksom samladt till ett enda
faktum. Världsprocessen lemnar aldrig kvar minsta grand af
realitet i och åt det förflutna. En vandrare genom de svunna åldrarna
skulle därför inom dessa finna allt absolut innehållslöst och tomt.
Innehållet har omsatt sig och ingått i det aktuella ögonblickets
existens. Äfven ur denna den ständigt försiggående omsättningens och
öfverflyttningens synpunkt bildar det psykofysiska universum en
enhet. Att fråga efter ett första eller sista i tiden är alltså en
orimlig fråga. Att däremot spörja efter en ursprunglig och gemensam
kärna, som ingår i hvarje aktuelt världstillstånd, är rimligt. Och
man kan föreställa sig detta fundamentala innehåll i enlighet med
det transscendenta kategorisystem, som i det föregående exponerats,
d. v. s. som ett inom sig sammanhängande helt af i evig
växelbestämdhet och samvärkan sig befinnande psykofysiska
substanselement. De successiva stadierna i och olika faserna af detta kausala
skeende konstituera den totala världsprocessen. Därmed är alltså den
empiriska totaluppfattningen återförd till en grundexpression.
Tanken om ett enhetligt totalsammanhang i världen skulle
dock framstå ofullgången och som en blott halfsanning, om man icke
tillämpade föregående grunduppfattning äfven på det psykiska och
andliga skeendet. Konsekvensen fordrar en dylik betraktelsens
utvidning så mycket mera som den psykofysiska naturalismen vill
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
