Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kritisk afdelning: kunskapskritik - Kap. XXI. Metafysisk transscendens. Kategorien väsen - Materialism
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
627
skeende. Det motsvarande gäller om energien. Alltså återstår utom
massan rummet, hvilket vore att uppföra såsom ett möjligt reelt
subjekt. Men denna möjlighet förvandlar sig redan vid ett flyktigt
eftertänkande i en uppenbar omöjlighet. Rummet innebär nämligen
egentligen en blott utsräekthet i de bekanta tre dimensionerna och
bildar alltså, äfven det, en adjektivisk realitet, på grund hvaraf det icke
blir rummet, som har egenskapen att vara kropp, utan kroppen som
har egenskapen att vara rumlig. Det hänvisar då lika väl som de
förut berörda bestämningarna på ett reelt subjekt, utgörande det
väsen, som uppbär rummet. Men hvad detta väsen är till sin
kvalitet blir lika litet afgjordt genom dess ponerade
rumsbestämdhet, som genom dess öfriga här framhållna manifestationsformer.
Likväl äro begreppen kropp och materia, hvilka ju konstituera
materialismens föregifna väsensbegrepp, så afgjordt beroende af
rummet att det förtjänar att särskildt omfrågas, huruvida rummet kan
vara en objektiv realitet alls, det vill här säga ens en objektiv
bestämning hos ett väsen. En kropp utan rumsutsträckning är ingen kropp,
och på samma sätt förhåller det sig med materien, om ock
materiebegreppet är innehållsrikare. En uttömmande utredning af det
hithörande metafysiska rumsproblemet kan dock här ej följa1. Vi
vilja endast i korthet motivera vårt starka tvifvel på den åsigts
sanning, hvilken häfdar rummets transscendens.
Det är i sin ordning att härvid främst erinra om Kants
undersökningar i Kritik der reinen Vernunft. Han var
visserligen icke den förste, som tänkte tanken om rummets exklusiva
subjektivitet, men han har som ingen förut förfäktat denna tanke
såsom den mest sannolika och enligt honom enda hållbara rörande
rummets natur. Det är dettas aprioriiet samt dess egenskap af en
det förnimmande subjektets åskådning, som Kant vill sätta i stället
för det i regeln dogmatiska antagandet af rummets
transscendent-objektiva värklighet. Vi lemna emellertid därhän, om Kants bevis för
denna aprioritet i och för sig äro fullt oantastliga; hufvudsaken är, att
han energiskt betonat att rummet i grunden utgör en föreställning
och icke någon af det föreställande subjektet oberoende realitet
eller realitetsbestämning. Denna grundtanke äro äfven vi böjda för
att acceptera såsom giltig och företrädesvis i kraft af följande
enkla tankegång: ingenting annat kan omedelbart föreställas än före-
1 Och någon litteratur om rummet — liksom om tiden — notera vi ej alls,
då den öfverflödande mängden nästan omöjliggör ett urval. Den egentliga
utgångspunkten för de moderna rums- oeli tidsteorierna är, som kändt, Kants K. d. r. V.,
särskildt den del, åt hvilken han gifvit namnet "den transBoendentala ästetiken".
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
