Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kritisk afdelning: kunskapskritik - Kap. XXI. Metafysisk transscendens. Kategorien väsen - Idealism
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
631
logiförfarande. Det är det andra principiella erfarenhetsområdet,
det mänskliga själs- och andelifvet, hvilket utgör idealismens yttersta
fundament, liksom den yttre erfarenhetsvärlden utgör materialismens.
Det är helt naturligt, att dessa båda stora grundfakta skola bilda
utgångspunkterna för de positiva metafysiska teorierna, ty det
mänskliga tänkandet kan i allmänhet icke själft framskapa sitt
innehåll, utan måste operera med ett gifvet sådant, och den yttre och
inre erfarenhetens innehåll är just hvad som härvid är gifvet. Det
mänskliga själslifvet, ja det i vår erfarenhet framträdande andliga
lifvet i det hela bildar nu den prototyp, hvilken idealismens olika
former mer eller mindre dristigt använda som metafysisk princip,
d. v. s. det är karaktäristiskt för idealismen att anse att ett väsen
anträffas i människans ande. Den bygger sedan sin teori på detta
antagande och fattar i enlighet med detsamma all sådan värklighet,
hvilken öfverhufvud betraktas som en väsendets värklighet, i
analogi med nämda andliga realitet. Naturligtvis kan det icke förhålla
sig så, att analogien med människoanden fasthålles under formen
af fullständig likhet. Men när en Leibniz bestämmer sina monader
såsom "perceptionskrafter", en Berkeley återför hela tillvaron till
"a system of spirits", en Fichte konstruerar ett oändligt,
produktivt jag som yttersta grund, en Hegel i dialektiska
tankegångar utvecklar sin "panlogik" och sin lära om ett objektivt förnuft
i världen, en Boström fastställer "själfmed vetandet" som väsendet
i världen, en Lotze bemödar sig att förinta argumenten mot det
absolutas personlighet,1 en Wundt accentuerar viljans primat och
anser det sannolikt, att värkligheten ytterst utgöres af en totalitet
af "viljeenheter", — hvad är då allt detta i grunden aunat än mer
eller mindre djärfva variationer på ett och samma grundtema: det
mänskliga jaget, dess andliga lif och innehåll?
Men lika naturligt som det ur psykologisk synpunkt är, att
människoanden upptages som typ för en metafysisk
grundåskådning, lika förklarligt är det, att olika sidor hos denna ande
poin-terats såsom företrädesvis ägnade att förmedla det sannskyldiga
väsensbegreppet.
Så har medvetandet framhållits som det väsentliga —
intellek-tualistisk idealism; så tänkandet — logisk (för att icke säga
kosmologisk) idealism; så viljan — voluntaristisk idealism; så fantasien
— som exempel må J. Frohschammers Die Phantasie als
Grundprincip des Weltprocesses (1877) noteras; så det omedvetna —E. v.
Hartmann är här hufvudrepresentanten; så, ja det återstår att göra
1 i Grundzüge der Religionsphilosophie (1894), S. 39 ff.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
