Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kritisk afdelning: kunskapskritik - Kap. XXI. Metafysisk transscendens. Kategorien väsen - Monism och pluralism
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
646
mare determineradt sammanhang alls mellan väsendena. Men de
förändringar ett väsen är underkastadt, måste af flere skäl anses leda
utöfver detta själft. Under sådana förhållanden nödgas man ock
antaga att väsendena icke blott af evighet äga bestämdhet genom
hvarandra, utan jämväl att de själfva gifva hvarandra bestämdhet.
Skulle nu det senare värkligen vara otänkbart? En Lotze anser det1
och påyrkar därför ett enda väsen — detta, som i hans
framställningar plägar uppträda under den mystiska symbolen M —
såsom förmedlaren och gifvaren af allt sammanhang de ändliga
väsendena emellan. Uppenbart är emellertid att platt intet annat
resulterar genom ett dylikt lösningsförsök än att en gåta flyttas från
en punkt till en annan och där döljes i än mörkare dunkel. Det
är nog sant att man icke vet, huru ett väsen liksom bär sig åt, då
det kausalt bestämmer ett annat, men antagandet att det
bestämmer det till förändring blir så mycket mera tillåtligt, som det icke
synes erforderligt att stipulera några speciella vilkor för detta, låt
oss säga funktionella sammanhang, lika litet som för det
förutbe-rörda existentiella. Ty att ett väsen A förändras genom ett annat
B kan för oss aldrig innebära något mera än att A uppträder på
ett visst lagbundet sätt i kraft af den bestämdhet det blir
under-stäldt genom B. Och man behöfver icke se något särskildt
för-klaringsbehöfvande i det förhållandet att A "rättar sig efter" B,
ty det gör det i själfva värket icke. A träder fastmer i en art
opposition mot B, reagerande på sitt egendomliga sätt i enlighet
med sitt eget väsens natur och lag. Också är ingen som hälst
apriorisk kunskap möjlig om de förändringar väsendena äro
underkastade. Endast den ytterst abstrakta tanken, att väsendena
öfverhufvud underkastas förändringar i kraft af den växelbestämdhet,
hvilken liksom evigt innebor i deras totalitet, blir oeftergifligt
nödvändig3.
Denna tanke involverar visserligen själf, om man så vill, ett
slags monism, i det den förutsätter att väsendena så till vida
äro hvarandra lika, att de alla äro understälda en den kausal a och
därmed ock lagbundna växelbestämdhetens ordning. Men denna
likhet är något helt annat än den enhet, som den sedvanliga absoluta
väsensmonismen påyrkar. Att förutsätta något mera än denna
in-tersubstantiella ordning och lagbundenhet synes icke vara nödvändigt
1 Jfr t. ex. hans Metaphysik, S. 135 samt Beligionsphilos., S. 29 ff.
2 Ingående kritik af Lotzes monism i Wartenbergs arbete Das Problem des
Wirkens und die monistische Weltanschauung mit besonderer Beziehung auf Lotze, S.
37 ff. Wartenberg utvecklar i samband därmed en pluralistisk världsåskådning,
hvilken han dock till sist låter mynna ut i en transscendent, religiöst färgad monism.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
