Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Genetisk afdelning: kunskapsgenealogi - Kap. XXIV. Genetiska motsatser - Rationalism, empirism och kriticism
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
715
Rationalismens grundfel är att den icke reflekterar på
innehållets i kunskapen ursprung med tillräcklig energi för att uppdaga
och nödgas erkänna att detta är af objektiv grundläggning och
gifvet medvetandet som ett material, hvarförutan ingen kunskaplig
värksamhet är möjlig. Den öfvervärderar subjektets betydelse och
kapacitet på ett sätt, som i sin konsekventa fortsättning måste
medföra att detta upphöjes till princip både för kunskapens
material (innehåll) och den utbildning (form), som materialet vinner genom
den logiska förarbetningen och hyfsningen. Men en dylik innehållets
immanens i subjektet är omöjlig att upprätthålla annat än som ett
försöksantagande, hvilket den närmare undersökningen dock till sist
måste öfvergifva. Innehållet i jaget kan icke aktualiseras på annat
sätt än genom den växelbestämdhetens determination, som består i att
en transsubjektiv värklighet genomgående medbetingar innehållets
uppkomst och tvingar jaget att reagera med ett bestämdt innehåll.
Därtill kommer att rationalismen i regeln blir alltför dogmatisk i sin
uppfattning af kunskapens giltighet1. Den stödjer sig vida mindre
på objektiviteten själf än på subjektets egna begrepp, men trots
detta tvekar den icke att förkunna kunskapens objektiva giltighet.
Att begreppen i och genom sig själfva äga kunskaplig objektivitet
är dock intet annat än en obevisad dogm. Det ena med det andra
gör alltså att rationalismen icke kan accepteras som någon definitiv
åsigt om kunskapen, ehuru den visserligen innehåller den giltiga
grundtanken, att all vetenskaplig form är ett värk af tänkandet.
Vetenskap är för såvidt en rationell funktion, en tankeprodukt.
Äfven empirismen lider af ensidighet. Öfvervärderar
rationalismen "förnuftet" gör sig empirismen skyldig till ett motsvarande
fel rörande den rena erfarenheten. Denna blir ytterst ett blott
material, som visserligen är af grundläggande betydelse för
kunskapen ur en mängd synpunkter (s. 260), men icke detsamma eller
liktydigt med kunskapen själf. Den rena erfarenheten når ej häller
utöfver den snäfva gräns, som omfattar inbegreppet af omedelbara
data. Men tänkandet öfverskrider faktiskt denna gräns och
bearbetar erfarenhetsmaterialet så, att ett kompliceradt system af
transscendenta begrepp och hypoteser resulterar. Och utan detta
transscendenta komplement skulle den mänskliga kunskapen komma att
förete en sannskyldig vrångbild af hvad den är och bör vara. Huru
sant det än är att all kui.skap ur en synpunkt är af empiristisk
natur, framstår den dock ur en nödvändig komplementsynpunkt
såsom något vida mera än ett rent erfarenhetsresultat.
1 Poulsen, Einleitung, S. 408 ff.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
