Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Adel — »rikets första stånd» - Hur adeln utbildats, härskat och förbleknat i historien - Krigarfrälset och ämbetsmannaadelns uppkomst i Sverige - När adelns makt stod som högst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ADEL 7
(Se vidare Bonde.) Under 1800-talet försvann även
adelns privilegierade ställning. Den skattefrihet,
jakträtt och ensamrätt till statliga ämbeten vilka av
naturliga skäl uppfattades av de icke privilegierade
samhällsklasserna som den största sociala orättvisa och
som från början endast kunde försvaras med de då
utkrävda motprestationerna (främst krigstjänst och
administrativ tjänst) är nu ett minne blott. I Norge
är adelskapet t. o. m. avskaffat, och endast i England
spelar detta stånd alltjämt någon större roll. Detta
land är även ensamt om att fortfarande upphöja
förtjänta personer i adligt stånd.
Krigarfrälsets och ämbetsmannaadelns
uppkomst i Sverige
I Sverige utbildades ett verkligt adelsstånd först på
1200-talet. Genom Alsnö stadga som tillkom omkring
1279 fastslog nämligen Magnus Ladulås, att var och
en som på egen bekostnad gjorde vapentjänst till
häst (»rosstjänst» eller »rusttjänst») skulle åtnjuta
frälse, dvs. frihet från skatt. Till en början kunde
följaktligen vem som helst förvärva frälseställning och
också förlora den, eftersom den enbart vilade på den
ekonomiska prestationen. Småningom upphörde
emellertid denna ståndscirkulation i det vissa släkter enligt
traditionen ärvde både plikter och rättigheter. De tog
namn efter sina vapensköldar (Bielke, Natt och Dag,
Tre Rosor) och bildade det frälse som längre fram
under unionstiden lyckades tillskansa sig en makt som
kringskar konungens.
Redan innan Johan III genom adelns första
privile-giebrev 1569 mildrade fordringarna på rusttjänst och
stadgade, att en adelsman endast skulle få dömas av
sina jämlikar, hade den ekonomiska förpliktelsen trätt
i bakgrunden. Under inflytande från utlandet sökte
Erik XIV ge glans åt den svenska konungamakten
genom att införa en gradering av adelskapet. Vissa
förnäma och anrika ätter upphöjdes till grevar och
friherrar och försågs med stora grevskap och
friherre-skap.
Under Gustav Adolfs regering ordnades adelns
ställning definitivt. Adelskapet kunde nu vinnas endast
genom kunglig utnämning och bekräftades genom
introduktion på Riddarhuset, som adelns organisation
kallades. Detta namn erhöll även den vackra byggnad
som adeln på 1600-talet uppförde i Stockholm. Dess
medlemmar tillförsäkrades nu även ensamrätt till
statens högre ämbeten och fick samtidigt sin verksamhet
som riksstånd vid riksdagar och möten ordnad.
På detta sätt blev adeln förvandlad från det
krigar-stånd den förut egentligen varit till ett jordägande
äm-betsmannastånd, vars uppgift var att tjäna konungen
och riket. Antalet adliga ätter ökas därefter snabbt:
1632 räknades 239 adliga ätter, men 1654 hade de
stigit till 767; sammanlagt har på riddarhuset
introducerats 2 891 ätter.
England är det enda land i världen där förtjänta personer
ännu upphöjs i adligt stånd. Här dubbar konung Georg VI
flygmarskalken Francis Linell till riddare vid en inspektion
under andra världskriget av det brittiska flyget i Nordafrika.
När adelns makt stod som högst
Under 1600-talet upplevde den svenska högadeln sin
blomstringstid. Landets jord kom genom förläning
eller försäljning i stor utsträckning i dess ägo. Axel
Oxenstiernas grevskap Södra Möre omfattade 11
socknar eller 610 hemman. De flesta adelsmännen var
säkerligen goda husbönder, men undantag fanns också.
Inflyttningen till Sverige under 1500- och 1600-talen
av många utländska adelsmän bidrog också till en
ogynnsam utveckling för de ofrälse: många av dessa
utlänningar förde med sig vanor från kontinenten där
livegenskapen snarare var regel än undantag. Vilhelm
Mobergs roman och skådespel »Rid i natt» skildrar i
romantiserad form de svenska böndernas trångmål.
Bönderna började bli ängsliga för att de skulle mista
äganderätten till sin jord och sjunka ned till endast
»medelbara undersåtar». Från de ofrälse ståndens sida
höjdes därför en skarp opposition mot adelsväldet.
(Jfr Bonde.)
I denna opposition förenades ofrälse och
konungamakt, och så genomdrevs Karl XI :s reduktion och
övriga räfster, vilka gjorde slut på det högadliga väldet
och befriade bönderna från deras farhågor. Många
stormän blev totalt ruinerade. Magnus Gabriel De la
Gardie, som före reduktionen haft en årsinkomst av
276 000 daler silvermynt, slutade som en utfattig man,
och samma öde drabbade flera av hans syskon. Men
de adliga privilegierna bibehölls, och nya godskomplex
bildades, vilka kom i adelns ägo. Därefter blev dock
adeln företrädesvis en tjänsteadel, som levde av
statens ämbeten. Såsom sådan upplevde adeln en ny
blomstring under frihetstiden. Den var rikets första
stånd och hade det avgörande ordet inom »rikets
maktägande ständer». Men småningom uppstod även
nu splittring mellan adel och ofrälse, i första hand rö-
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
