Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Afrika — de svartas världsdel - Jordens viltrikaste naturreservat - Fruktans land
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
20 AFRIKA
Jordens viltrikaste naturreservat
I savannområdena visar Afrikas imponerande
djurvärld sin rikaste utveckling. På grässlätterna betar
väldiga hjordar av olika slags antiloper och sebror,
där kan man ännu möta stora elefantflockar,
noshörningar, bufflar, giraffer och strutsar. Där bökar
vildsvinen i jorden med sina livsfarliga betar, och gamar
och marabustorkar söker sin föda bland markens döda
och ruttnande djur. Bland de betande djuren går
lejonet på rov, och i nattmörkret kring vattenhålen
lurar den blodtörstiga leoparden på sina offer. En
ohämmad jakt har visserligen, särskilt efter eldvapnens
införande, gått illa åt djurbeståndet på många håll och
naturligtvis främst skadat elefantstammen och annat
högvilt, men dess bättre har myndigheterna numera
ingripit, innan det blev ohjälpligt för sent, förbjudit
all storvilt jakt utan särskild licens och inrättat
speciella naturreservat av samma typ som Sydafrikas
berömda Krüger National Park.
På dessa vida grässlätter finner också människan
lättast sin utkomst, som jordbrukare, som
boskaps-skötare eller helt enkelt som jägare. På savannerna
möter samfärdseln inga svårare terränghinder.
Visserligen sprider tsetseflugan en svårartad boskapspest
och omöjliggör inom vida områden begagnandet av
oxvagnar, men i deras ställe träder då den långa
bärar-karavanen eller »safa’rin», en karakteristisk syn
särskilt på de östafrikanska högslätterna. Savannerna
utgör också sedan förhistorisk tid Afrikas stora
folk-vandringsstråk. Ute på dem ligger Negerafrikas
ojämförligt tätast befolkade trakter, där människans
inflytande kan spåras på åtskilliga sätt i naturen. Före
regntidens början sveper stickande brandmoln ofta
över gräshavet; med eldens hjälp bereder de
boskaps-skötande infödingarna plats för nytt bete åt sina djur.
Då infaller också den stora jaktens tid. I dessa trakter
har ej sällan betydande inhemska statsbildningar
kunnat byggas upp redan innan de första européerna
visade sig eller också i försvar mot inkräktarna från
norr.
Fruktans land
Den luft som solstrålningen tvingar uppåt i de
ekvatoriala trakterna strömmar på stor höjd mot
områdena kring vändkretsarna. Där återvänder den till
jordytan, uppvärmes och blåser som en ständig
pas-sadvind tillbaka till ekvatorn. Det nederbördsrika,
ek-vatoriella lågtrycksbältet motsvaras och kompletteras
på så sätt av de regnlösa högtrycksområdena kring
vändkretsarna.
På de flesta håll i världen utbreder sig därför på ett
visst avstånd från ekvatorns urskogar ett mer eller
mindre brett bälte av öde och tröstlösa öknar, men
ingen annanstans når dessa en sådan storlek som i
Nordafrika.
Sahara är världens största samlade ökenområde,
men det är därför inte sagt, att man överallt inom
dess gränser möter samma natur. I allmänhet
föreställer man sig öknen som ett oöverskådligt hav av väldiga
sanddyner, men vid sidan av denna »reg» eller
sandöken finner vi »hama’dan», klippöknen, och »serFr»,
stenöknen, där vindarna sopat bort allt finare material.
En sak har dock dessa ökentyper gemensamt:
vegetationens torftighet eller fullständiga frånvaro och det
ytterligt sparsamma djurlivet.
Vid enstaka tillfällen och på enstaka platser kan
dock till och med öknen blomma. Jorden är inte i och
för sig särskilt ofruktbar. Vad som saknas är vatten,
och finns bara det, bär också ökenjorden rika skördar.
Det kan visserligen dröja år mellan varje regnskur,
men djupt under ytan finns ibland grundvatten. I
sänkorna når källådrorna stundom upp till själva
markytan och ger upphov till oasernas grönskande
trädgårdsland och dadelpalmernas skuggiga lundar. Och
den moderna tekniken vid brunnsborrning, så som
den praktiserats t. ex. i de förutvarande italienska
kolonierna nära medelhavskusten, kan understundom
hjälpa naturen på traven.
Länge förblev Sahara en i det närmaste
ogenomtränglig ödemark mellan Nord- och Centralafrika. I
dromedaren fick människan omsider en trogen och
anspråkslös tjänare, som ej blott kunde undvara
vatten och föda under många dygn i följd utan också
förmådde övervinna sanddynernas för andra varelser
hopplöst tunggångna labyrinter. Tack vare kamelen
öppnades vägen från Medelhavet till Sudan, och en
rad betydelsefulla oasstäder växte upp längs de
livligast trafikerade karavanstigarna, bland dem kanske
främst Timbuk’tu ett stycke norr om mellersta Niger,
som i all sin anspråkslöshet och med sin torftiga
grönska dock kom att framstå som en sannskyldig
Edens lustgård för uttröttade ökenresenärer. I dessa
knutpunkter möttes köpmännen och slöt sig samman
till större sällskap, som ofta kunde räkna
lastkamelerna i åtskilliga tusental innan de anträdde sina
månadslånga färder längs »wadis» slingrande torrdalar
och sänkor. Ty till öknens alla andra faror — risken
att gå vilse, att omkomma av hunger och törst eller
att duka under för sandstormarnas raseri — kom inom
vissa trakter det överhängande hotet från
kringströvande beduiner, som visserligen fann sin
huvudsakliga utkomst som nomadiserande herdar men
samtidigt betraktade karavanöverfallen som en fullt
respektabel, stundom inbringande och alltid uppiggande
binäring.
Liksom Sudan finner sin motsvarighet i de
vidsträckta savannområdena i sydligaste Kongo, kring
Sambesi och ännu längre söderut, har också Sahara
sin i KalahaTiöknen vid den södra vändkretsen. Även
här har samma naturlagar som i norr tömt landskapet
på vatten och liv. I tröstlös enformighet utbreder sig
sanddynerna och den livlösa, plana ökenstäppen över
väldiga arealer längs den västra kusten. Men inföding-
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
