Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Alkalier och syror — två av kemins viktigaste ämnesgrupper - Vad är pH?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
44 ALKALIER och SYROR
TVÅ AV KEMINS VIKTIGASTE ÄMNESGRUPPER
ALKALIER och SYROR är två av kemins
viktigaste ämnesgrupper. De är mycket reaktionskraftiga
och utmärker sig för sina mer eller mindre frätande
egenskaper. I alla andra hänseenden skiljer de sig
betydligt. Så smakar en alkalisk lösning (eller lut som
en sådan lösning ibland kallas) besk och frätande samt
känns hal, en syralösning smakar däremot (om den ej
är alltför svag) sur och känns sträv. Exempel på starka
alkalier är natriumhydroxid och kaliumhydroxid, på
svaga kalciumhydroxid (släckt kalk) och ammoniak.
Förut kallades alkalierna även för baser. Numera har
detta ord fått en rent vetenskaplig betydelse och
betecknar en speciell grupp ämnen. Svavelsyra,
salpetersyra och saltsyra är namn på tre viktiga starka syror.
Fosforsyra, kiselsyra, kolsyra, ättiksyra, vinsyra är
mer eller mindre svaga syror.
Organiska ämnen är mycket känsliga för alkalier
och syror. Alkalierna angriper framför allt ylle, äkta
silke, linolja och ämnen, som innehåller linolja, såsom
målarfärg, korkmattor och vaxduk. Dukar av plast,
plastlacker och plastfernissor är däremot vanligen
okänsliga för alkalier. Bomull, linne och rajon
(konst-silke och cellull), vilka består av cellulosa, är mera
ömtåliga för syror. Vävnader, som består av
cellulosafiber, blir spröda och bryts lätt om de utsätts för
inverkan av syror. Man bör t. ex. inte torka av
apelsinsaft med en näsduk.
En del organiska färgämnen har olika färg i sur och
alkalisk lösning. Vissa sådana, s. k. indikatorer, har
kommit till användning för att påvisa syror och
alkalier. Det första färgämne som användes var lackmus.
Det finns i vissa lavar och kan ur dessa lakas ut med
vatten. Man får då en violettfärgad lösning, som vid
tillsats av en syra blir röd, vid tillsats av ett alkali blå.
Man kan fukta filtrerpapper med blå eller röd
lack-muslösning och klippa det så indränkta, torkade
papperet i smala remsor. Det på detta sätt erhållna
»lack-muspapperet» har fått stor användning i kemistens
laboratorium. Blir papperet rött, då det doppas i en
lösning, har denna sur reaktion; blir papperet blått,
har lösningen alkalisk reaktion. Ett konstgjort
färgämne är fenolftalein, som särskilt används som
igen-känningstecken eller reagens på alkalier. Det är ett
vitt, i vatten olösligt, i sprit lättlösligt pulver. Sätter
man ett par droppar av en sådan spritlösning till en
alkalisk lösning, färgas denna intensivt röd.
Neutraliseras lösningen med en syra, försvinner färgen. Kongo
är ett annat färgämne, som i en sur lösning är blått,
i en alkalisk lösning rött, således omvänt mot
lackmus.
Vissa färger, som används till färgning av tyger, är
känsliga för syror och alkalier. Det kan därför hända,
att om man spiller litet syra eller lut på ett sådant
tyg, detta ändrar färg. Ofta kan man då få den
ursprungliga färgen tillbaka, om man tvättar tyget med
litet ammoniak, resp, utspädd ättiksyra.
Även många av de i naturen förekommande
växt-färgerna är känsliga för alkalier och syror.
Blåbärs-saft är svagt sur och har röd färg. Äter man blåbär, blir
tungan och läpparna blå, beroende på att saliven är
svagt alkalisk. Suger man därefter på en citronskiva,
försvinner den blå färgen. Lägger man en blåsippa i
litet ättiksyra, färgas den röd, en röd cyklamen blir
blå av ammoniak, osv. En hel del växtfärger ljusnar
betydligt i sur lösning. Den bruna tefärgen t. ex. blir
ljusgul, om man sätter en skiva citron till teet,
fruktfläckar ljusnar om de tvättas med en svag syra.
I kemiskt hänseende utmärker sig alla syror
därigenom, att de innehåller väte (H), som mer eller mindre
lätt kan spjälkas av. Häller man t. ex. saltsyra på zink,
bortgår vätgas. Alkalierna åter innehåller en eller flera
mer eller mindre lätt avspjälkbara s. k.
hydroxylgrup-per. En sådan grupp är en förening mellan syre och
väte och tecknas OH. Upplöses en syra eller ett alkali i
vatten, sönderfaller de (dissocieras, se Dissociation)
mer eller mindre i från varandra fria positivt och
negativt laddade delar eller joner. Är det fråga om en
syra, består den positivt laddade eller positiva jonen
alltid av vätejon (H+). Är det däremot fråga om ett
alkali, erhålles alltid negativt laddade hydroxyljoner
(OH~). Det är dessa joner, som ger syrorna och
alkalierna deras karakteristiska egenskaper. Det är
vätejonen, som gör att syran smakar surt och verkar
frätande. Den alkaliska reaktionen åter förorsakas av
hydroxyljonerna. Styrkan av en syra- eller
alkalilös-ning är beroende på hur stor del av syran eller alkalit,
som vid upplösningen dissocieras. Ju fler väte- resp,
hydroxyljoner, som härvid bildas, desto starkare är
syran resp, alkalit. Den starka saltsyran är så gott
som fullständigt dissocierad i utspädda lösningar,
under det att den svaga ättiksyran endast är
dissocierad till ca i %.
Vad är pH ?
Visserligen är pH en rent matematisk term. Men
även i det dagliga livet stöter man allt oftare på den,
och en kort redogörelse för vad som menas med pH
kan därför vara på sin plats. Man har allt mer
kommit underfund med vilken roll surhetsgraden spelar
ej blott i tekniska processer utan även i de levande
organismernas reaktioner. Innehållet i vår mage är t. ex.
svagt surt, och det är av stor betydelse att magsaften
varken är för mycket eller för litet sur. Ty i så fall
försvåras matsmältningen och olika magåkommor kan
lätt uppstå. Innehållet i tarmen har däremot en svagt
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
