Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Antibiotika — kampen mot bakterierna - Sulfapreparaten — nya framgångar - Kemoterapi mot tuberkulos
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I06 ANTIBIOTIKA
Man kom snart underfund med att sulfo’namiden
var den verksamma delen i prontosilet, och med
utgångspunkt från denna satte man igång med att söka
framställa nya kemoterapeutika av denna typ. Man
har framställt flera tusen dylika preparat med
kemo-terapeutisk verkan och en hel mängd har visat sig
praktiskt användbara.
Det visade sig snart att sulfapreparaten, som dessa
medel gemensamt kallas, kunde ge vissa otrevliga
biverkningar. Kristaller eller nedbrytningsprodukter av
preparaten kan t. ex. utfällas i urinen. Dessa
kristaller kan under ogynnsamma betingelser helt täppa till
de fina kanalerna i njurarna och hindra
urinavsönd-ringen, vilket leder till urinförgiftning. Detta var
visserligen även med de tidigaste preparaten en sällsynt
komplikation, men nog så betänklig. Med de
moderna, nu använda preparaten har man lyckats
bemästra denna svårighet och komma ifrån
kristallbildningen. Vidare hände det då och då att
sulfapreparaten gav skador på de blodbildande organen med
ganska svårartade sjukdomar som följd. Även denna
komplikation är ytterst sällsynt vid tillförsel av de
nu moderna preparaten, men torde aldrig helt kunna
elimineras vid användning av medel av denna typ. Ej
heller kan man helt undgå att då och då få nässelfeber
och eksem som komplikation.
Vid AB Kabi i Strängnäs framställs streptomycin. Den
erhållna vattenlösningen filtreras genom höga cylindrar
innehållande en jonbytarmassa, som absorberar (fasthåller)
strepto-mycinet. Detta kan sedan avlägsnas och renas.
Ganska tidigt kom man i vårt land att använda ett
preparat benämnt sulfapyridi’n, som först
framställdes av den stora engelska läkemedelsfirman May &
Baker under benämningen M & B 693, och som
betydde ett stort framsteg. Det hade en
revolutionerande betydelse för behandlingen av
lunginflammation. Är 1939 kunde svenska forskare framställa ett
nytt preparat, som benämndes sulfatiazo’l, samtidigt
med och oberoende av framställning av samma ämne
i Schweiz och USA. Detta ämne hade mindre
biverk-ningar även vid tillförsel i stora doser och gav mindre
komplikationer från njurarna. Vi har därmed nått
fram till de moderna sulfapreparat, som nu används i
praktiskt bruk. Senare har man gjort ytterligare
framsteg i strävan efter högeffektiva medel utan
biverkningar. Bland de senaste tillskotten till denna
grupp av läkemedel märks det svenska preparatet
sulfadita’l och det schweiziska elkosi’n.
För behandling av tarmåkommor har en
kombination av sulfapyridin och salicylsyra, som först angavs
av professor Nanna Svartz och framställes under
benämningen salazopyri’n, haft mycket stor betydelse.
Detta preparat liksom andra av samma typ är
svår-lösliga och resorberas ganska dåligt från tarmen. De
verkar direkt på bakterierna i tarminnehållet.
Frekvensen av komplikationer är mycket låg, sannolikt
därför att medlen endast resorberas i ringa mån.
Trots alla modifikationer har sulfapreparaten ett
ganska begränsat verkningsområde. En annan
nackdel visade det sig vara att vid långvarig eller
upprepad behandling bakterierna så småningom visade
minskad känslighet, ja de kunde t. o. m. bli helt
okänsliga för preparatet. Så var t. ex. förhållandet
med gonokockerna. Man vet inte om det förhåller sig
så att bakterierna verkligen blir resistenta, eller om
det från början funnits vissa resistentare stammar och
dessa har överlevt och utvecklats vidare sedan de
mindre resistenta gått under till följd av behandlingen.
Detta är givetvis ett svårt problem, men numera
lyckligtvis av mindre betydelse sedan vi fått tillgång till
antibiotica.
Kemoterapi mot tuberkulos
Mot mänsklighetens stora gissel, tuberkulosen,
visade sig sulfapreparaten komma till korta.
Vetenskapsmännen slog emellertid in på nya linjer och
prövade medel av andra typer. Den svenska forskaren
J. Lehmann har följt en självständig forskningslinje
och efter teoretiska överväganden kommit fram till
ett preparat, para-aminosalicylsyra, som såväl i
prov-rörsförsök som i djurförsök visade sig effektivt mot
tuberkelbacillen. Det har nu varit i praktiskt bruk
under namnet PAS i flera år, och det har visat sig vara
ett mycket stort framsteg i kampen mot tuberkulos
hos människa. Detta Lehmanns banbrytande arbete
har ytterligare stimulerat till nya försök, och man har
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
