Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Asien — civilisationens urhem - Centralasien, en specialitet för svensk forskning - Sibirien, de stora möjligheternas land
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ASIEN 171
Centralasien, en specialitet för
svensk forskning
Bland Asiens naturliga huvudområden intar
Centralasien en alldeles särskild plats i den svenska
allmänhetens medvetande. Grunden till detta märkliga
förhållande är de utomordentliga insatser i
höglandets utforskning som gjorts av ett flertal framstående
svenska vetenskapsmän, bland dem först och främst
asienforskningens »grand old man», Sven Hedin, en
sentida märkesman i de stora geografiska
upptäckternas historia.
Ännu för något halvsekel sedan var länderna i
Asiens mitt praktiskt taget okända i Europa. Inga
lätt-fångna rikedomar hade lockat främlingar, branta och
avvisande som fästningsvallar stod fjällen kring det
hemlighetsfulla inlandet, och okända faror lurade på
dem som vågade sig in i det obekanta. Kontinentens
yttre delar var vid det laget ganska väl kända, men
där Transhimalaja och Tibet nu fyller ut kartbilden,
fanns då stora vita fläckar. Där var »terra incognita»,
okänt land. Och dock har Centralasien spelat en
ingalunda oväsentlig roll i världshistorien.
Den Dsungariska porten, passet mellan Ektag Altai
och Tien-shan, har upprepade gånger haft ett
ödesdigert inflytande på Europas öden. Naturförhållandena
på de centralasiatiska högslätterna tvingar en stor del
av befolkningen att leva sitt liv som boskapsskötande
nomader. På så sätt fostrades ett härdat och krigiskt
ryttarfolk, men i öster och väster låg rika och bördiga
länder, där allt det fanns som var förmenat
herdestammarna i deras hemland. Stundom blev måhända
lusten till grannarnas egendom övermäktig, eller
kanske torkan förödde de magra betesmarkerna.
Under skickliga och hänsynslösa anförare samlades
nomaderna för att dra ut och erövra världen. På
1200-talet bröt den senaste stora mongolstormen lös, den
ryktbaraste bland dess ledare Djingis-khan bredde ut
sin makt över väldiga områden från Nordkina i öster
till Dnjepr i väster. Och när han gått bort, fortsatte
hans efterföljare vidare, in i Polen och söderut ända
till Indien. Så kom det karga och efterblivna inre
Asien att för en kort tid framstå som världens
medelpunkt. Genom venetianaren Marco Polos långa
resa till stor-khanens hov i Peking vet vi ännu i dag
åtskilligt om denna lysande tid i mongolernas
historia.
Men Centralasien har också stått i den fredliga
odlingen tjänst. Innan portugiserna lyckades kringsegla
Afrikas sydspets och nå fram till Indien, gick en
gammal karavanväg västerut genom Gobis och
Östturke-stans öknar till Västerlandet. Längs denna
sägenomspunna »sidenväg» växte talrika handelsorter upp,
där floderna från randbergen ännu inte sinat ut i
sanddynerna och där oasodlingarna kunde förse
karavanerna med proviant. Ännu i dag ligger ett
flertal betydande orter som ett radband längs bergens
fot, bland dem de stora städerna Jarken’d och
Kashgar.
Genom Sven Hedins och den brittiske arkeologen
Aurel Steins omfattande färder blev de stora dragen
i Centralasiens geografi klarlagda. Ett mera
systematiskt och omfattande naturvetenskapligt
forskningsarbete utfördes under den s. k. Hedinexpeditioncn
1927—33, ett av de största geografiska
undersöknings-företag som någonsin genomförts. Under Hedins
ledning arbetade under en följd av år ett stort antal
svenska, tyska och kinesiska vetenskapsmän med
speciella forskningsuppgifter — geologiska, biologiska,
meteorologiska och etnografiska — i Gobi,
Östturke-stan, Tien-shan och norra Tibet.
Politiskt är största delen av Centralasien
fortfarande till namnet kinesiskt men till gagnet i själva
verket sovjetryskt. De länge osäkra förhållandena i
moderlandet omöjliggjorde för den kinesiska
regeringen att göra något större inflytande gällande på
utvecklingen i dessa avlägsna och otillgängliga
trakter.
I Sin-kiang, som administrativt i stort sett
motsvarar Östturkestan, är Sovjetunionen i realiteten
landets herre. Mongoli’et, dvs. Gobi och dess
randområden, är sedan 1921 politiskt delat i två hälfter: den
södra eller det s. k. Inre Mongoliet, som formellt sedan
gammalt tillhört Kina, och Yttre Mongoliet, som
organiserats som en sovjetrepublik efter ryskt mönster
och givetvis numera står under direkt rysk kontroll.
I Tibet slutligen hette den politiske härskaren Da’lai
lama, den buddistiske påven i huvudstaden Lhasa. Här
har emellertid den tidigare mycket målmedvetna
isoleringen från yttervärlden, som också tog sig uttryck i
ett energiskt hävdande av sin självständighet
gentemot Kinas krav på formell överhöghet, brutits så
till vida att Tibet 1951 besattes av kommunistiska
trupper och införlivades även reellt med den nya
kinesiska folkrepubliken.
Sibirien, de stora möjligheternas land
Även i Nordasiens upptäcktshistoria har betydande
insatser gjorts av svenskar. Mest bekant är A. E.
Nordenskiölds färd med »Vega» genom den länge sökta
nordostpassagen norr om Sibirien 1878—79, men de
nordasiatiska vidderna förblev icke desto mindre en
jungfrulig vildmark långt in i vårt eget århundrade.
Detta sammanhänger givetvis i första hand med
landets karga och ogästvänliga natur, men åtskilligt
berodde säkerligen också därpå, att ryssarna av rent
geografiska skäl var det enda västerländska folk som
hade möjlighet att exploatera dess dolda rikedomar.
Och Ryssland förblev ända in i vår tid ett
övervägande jordbruksland utan behov av livsmedels- eller
råvarutillförsel utifrån.
Det finns åtskilliga drag i Sibiriens kolonisation som
påminner om Vilda Västerns öden i Nordamerika.
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
