Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Astronomi — stjärnhimlens under - Glasprismat som detektiv - Hur avstånden i världsrymden uppmätes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ASTRONOMI 185
Vad man ser med blotta ögat och genom den astronomiska kikaren. T. v. ett partfav stjärnhimlen (i Svanen) betraktad utan
kikare. T. h. Samma del sedd genom kikare.
färgband, ett s. k. spektrum, uppkomma i ett för
ändamålet särskilt konstruerat instrument, ett
spekt-roskop — dess viktigaste del är ett glasprisma —
finner man, att solens spektrum är genomdraget av en
mängd fina svarta linjer. Den epokgörande upptäckt
som gjordes för nära hundra år sedan (1859) var, att
man lyckades tyda dessa naturens hieroglyfer. De
upplyser oss om vilka ämnen det är som i gasform
glöder vid solens yta. Varje ämne har så att säga sitt
varumärke, i regel flera linjer, belägna i olika delar
av spektrum. En sådan linje i den gula delen av
spektrum upplyser oss om att metallen natrium, vars
kemiska förening med klor bildar koksalt, finns på
solen. Järnets närvaro röjes genom flera tusen linjer.
Ett på jorden mycket sparsamt förekommande
gasformigt ämne upptäcktes på solen, tack vare sina
linjer i solens spektrum, flera år innan man lyckats
uppspåra det på jorden. Det fick därför namnet
he-lium (av he’lios, sol). Genom en noggrann
undersökning eller analys av solens spektrum
(spektralana-lys) har man funnit, att flertalet av de enkla ämnen,
grundämnen, som är kända på jorden även
förekommer i solen. Men då solens temperatur vid ytan
uppgår till omkring 6 ooo°, befinner sig ämnena där i
gasformigt tillstånd. Spektralanalysen har därjämte
lämnat det ytterst märkliga resultatet, att även i de mest
avlägsna stjärnor inga andra ämnen glöder än de som
vi känner till. Den moderna astrofysiken (av aste’r,
stjärna, fy’sis, natur) kan av en stjärnas spektrum
sluta sig till ej blott av vilka ämnen den är uppbyggd
utan också hur het den är, dess hastighet i riktning
till eller från oss, och i vissa fall kan den också
beräkna dess vikt och volym och uppmäta dess avstånd.
Hur avstånden i världsrymden uppmätes
Då en lantmätare skall bestämma avståndet till en
avlägsen punkt C, använder han en baslinje AB, vars
längd är noggrant uppmätt, och bestämmer vinkeln
mellan riktningarna AC och BC. Ur den så erhållna
triangeln härledes utan svårighet det sökta avståndet.
På liknande sätt har avstånden t. ex. till månen samt
Mars och andra planeter bestämts genom samverkan
mellan två eller flera observatorier, det ena, t. ex. A,
beläget i Kapstaden, det andra, B, i Europa. Avståndet
till månen, vår närmaste granne, är i medeltal 38 400
mil. Det skulle erfordras 30 jordklot för att slå en
brygga ditöver.
Däremot ligger stjärnorna, även de allra närmaste,
så långt bort, att man ej kan påvisa den minsta
skillnad i synlinjens riktning till en stjärna från t. ex.
ob-servatoriet i Saltsjöbaden och i Kapstaden. Naturen
själv hjälper oss emellertid att dra upp en baslinje
av tillräcklig längd. Under sin årliga resa kring solen
befinner sig jorden vid två tillfällen, som är jämnt /2
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i re gisterb anden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
