Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Astronomi — stjärnhimlens under - Världsrymdens svindlande djup - Nya jätteinstrument uppdagar nya världar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
___________________________________________________________________ ASTRONOMI 187
Solen svävar i stjärnrymden med sina omkretsande planeter, av vilka jorden ingalunda är en av de större. Planeternas inbördes
storlek framgår ungefär av bilden. Men solen är i verkligheten en jätte i förhållande till planeterna, ca 10 gånger så stor som
Ju-piter i genomskärning. Det är emellertid omöjligt att avbilda sol och planeter i riktig skala i förhållande till deras avstånd.
Med de i figuren tecknade avstånden skulle planeterna egentligen vara osynligt små, och solen skulle inte ens vara x/j mm i
genomskärning. — Planeterna är liksom jorden mörka himlakroppar som får allt sitt ljus och värme från solen. Stjärnorna i
bakgrunden är däremot solar av liknande art som vår sol, och de omkretsas troligen i regel även de av planeter, fast det är
omöjligt för astronomerna att direkt iaktta dem. Avstånden till stjärnorna är nämligen miljoner gånger större än avstånden till våra
grannplaneter inom vårt solsystem.
en miljon ljusår. Beträffande dessa främmande
vin-tergatsvärldar hänvisas till artikeln Världsalltet.
Vilka ofattbart långa tidrymder har ej förgått,
sedan det ljus som i dessa dagar når oss från
Andro-medasystemet började sin färd genom rymden! När
egyptierna årtusenden före vår tidräknings början
byggde sina pyramider, återstod visserligen endast
den sista hundradelen av dessa ljusstrålars väg till
jorden. Men medan den tillryggalades, har
faraonernas kultur hunnit blomstra och vissna, grekernas och
romarnas likaså, den ena folkvandringsböljan efter
den andra har svept fram över jordens yta, medan
ljuset fullbordade denna sista lilla återstod av sin
väg till jorden.
Nya jätteinstrument uppdagar nya världar
Astronomernas kikare har i detta århundrade
antagit allt större proportioner. Det år 1917 färdigbyggda
Hookerteleskopet på Mount Wilson i Kalifornien har
en huvudspegel med genomskärningen 2)4 meter. Det
har nu överträffats av det på Mount Pahomar i s.
Kalifornien uppförda Haleteleskopet [hejl-j med
spegeldiametern 5 m (se Kikare). Tack vare denna spegels
enorma ljussamlande förmåga kan man hädanefter
erhålla spektralbilder av mycket avlägsna stjärnor
och stjärnsystem och därigenom lära känna deras
fysiska natur, avstånd och rörelser (i synlinjens
riktning). Med tuben på Mount Wilson kan man
fotografera främmande vintergator på bortemot 1 000
miljoner ljusårs avstånd. Med den nya jättetuben kan man
nu nå dubbelt så långt, till nära nog 2 miljarder
ljusår. Många gåtfulla problem kommer härigenom att
lösas. Men i deras ställe kommer säkerligen ännu flera
nya problem att dyka upp. Även om världsrymden
kanske är ändlig, så är forskningen förvisso utan
gräns.
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
