Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Australien — den femte kontinenten - Pungdjurens land upptäcks av européer - Den ursprungliga befolkningen - Landet innanför Stora Barriärrevet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
23O AUSTRALIEN _____________________________________
hindrat invandringen av högre djur, särskilt
däggdjur. De som fanns vid européernas ankomst tillhör
arter, vilka nästan alla finns endast i Australien. Hit
hör pungdjuren, t. ex. den karakteristiska
jättekängurun, som pryder det australiska
statsförbundets första frimärke och har blivit ett slags symbol
för hela världsdelen, samt de egendomliga
kloakdjuren. Endast ett större ursprungligt rovdjur
förekommer, dingohunden. De vanliga husdjuren, av vilka
fåren och nötkreaturen numera är av grundläggande
ekonomisk betydelse för Australien, infördes av
européerna, och till landets olycka medförde de också
kaninen, som förökat sig i väldig skala och blivit ett
skadedjur av första ordningen.
Pungdjurens land upptäcks av européer
Föreställningen om ett okänt sydpolsland, terra
austra’lis incog’nita, motsvarande Gamla världen på
norra halvklotet, behärskade redan antikens
världsbild, och avbildningar av detta fantasiland förekom
på kartorna långt in i nyare tiden. Australiens västra
kust blev känd av portugisiska och spanska
sjöfarande redan på 1500-talet, men först 1606 besöktes
kontinenten av till namnet kända européer, av
spanjoren Torres, som genomseglade det efter honom
uppkallade sundet mellan Nya Guinea och Australien,
och av en holländare Jansz, som med sitt fartyg gått
in i Carpentariaviken på nordkusten. 1642 fann
holländaren Ta’sman öarna Tasmanien och Nya Zeeland.
Emellertid förblev kännedomen om den nya
kontinenten ännu länge mycket bristfällig, ända tills
1700-talets störste sjöman och forskningsresande,
engelsmannen James Cook, företog sin första resa dit 1768—•
71. Med honom följde flera vetenskapsmän, däribland
svensken D. C. Solander, en framstående lärjunge
till Linné, som alltså blev en av dem som först
beträdde Australiens jord. Denna historiska händelse
ägde rum i Bofany Bay [bej] på sydöstra kusten, strax
söder om det nuvarande Sydney. Det var i april 1770,
och dagen kan räknas som det vita Australiens
födelse- och nationaldag. Ett stort svenskt granitblock rest
på platsen, något hundratal meter från Cooks obelisk,
bevarar minnet av den svenske forskarens deltagande
i denna märkliga landstigning. Genom Cooks
forskningsresor utplånades definitivt sydpolslandets
fantasibild från världskartan och en ny världsdel med
klarnande konturer steg fram i ljuset. Särskilt var
det Cooks förtjänst, att den av naturen särskilt
gynnade östra kusten blev utforskad och kartlagd. De
svarta män och kvinnor som förskräckta flydde in i
buskskogen och som Cook och hans följeslagare
aldrig lyckades komma i kontakt med den vecka de
stannade i Botany Bay var förfäder till de infödingar
vilka till ett antal av ca 50 000 ännu befolkar vissa
trakter och reservat. De påträffades av de vita på en
kulturståndpunkt jämförbar med den som rådde i
Europa under den äldsta stenåldern, och mötet med
den europeiska kulturen blev ej lyckligt för den
svarta befolkningen. Det blev en ojämn kamp, där
bumeranger och spjut snart kom till korta mot kulor
och krut. Urinvånarna på grannön Tasmanien, av en
annan typ än australnegrerna, mindre och med en
ännu primitivare kultur än dessa, utrotades praktiskt
taget på ett par årtionden. Den sista medlemmen av
detta etnografiskt intressanta folk dog 1886.
Den ursprungliga befolkningen
Australiema eller australnegrerna, ett ganska
missvisande namn eftersom de ej är närmare släkt med
Afrikas mörkhyade befolkning trots sin chokladbruna
hudfärg och sitt negroida utseende, levde vid tiden
för de vitas ankomst — och gör så ännu i avlägset
belägna områden — som primitiva jägare, fiskare och
samlare i små grupper. Hur långt tillbaka en första
australisk befolkning kan följas är fortfarande en
öppen fråga. Ett fynd av en människotand i en grotta
i Nya Sydwales och av en skalle i Talgai i
Queensland anses dock härröra från äldre kvartärtid. Likaså
har man funnit ytterst enkla »redskap» av kvartsit
och andra hårda stenarter, påminnande om gamla
världens föga bearbetade eoliter. På Australiens
öst-och sydkuster har även påträffats väldiga
kökken-möddingar — för att använda en nordisk beteckning
för dessa avfallsplatser efter stenåldersfolkets
vardagsliv — i vilka man funnit redskap av både sten och
ben men däremot ingen keramik.
Av allt att döma utgör australiema en
blandprodukt av dessa första invånare och från norr
inträngande kulturellt högre stående folk. Resultatet har blivit
ett flertal konkurrerande stammar, som bebott från
varandra strängt avgränsade områden med de äldsta
befolkningsskikten undanträngda till Tasmanien och
kontinentens ytterkanter. Studiet av dessa primitiva
australiers enkla boplatser och samhällsorganisation,
deras klubbor, bumeranger, spjutslungor och övriga
redskap har varit av stor vetenskaplig betydelse och
givit arkeologerna ett utmärkt jämförelsematerial för
förståelsen av vår egen stenålder.
Landet innanför Stora Barriärrevet
Som en väldig naturdanad vågbrytare löper Stora
Barriärrevet utmed Australiens östkust från södra
vändkretsen norrut — ett ca 2 000 km långt korallrev,
farligt för sjöfarande men också erbjudande lugna
farvatten, när man väl kommit igenom någon säker
öppning i den knivvassa barriären. Även längre
söderut mötte den som ville tränga in i den nya
världsdelen avsevärda hinder i sin väg. Kontinentens östra
sida följs av bergskedjor, kända under olika namn,
Blå bergen, Australalperna osv. men i regel
sammanfattade under namnet Great Dividing Range [grej t
divajzding rejndj]. De är dock inte särskilt höga utan
når ungefär samma höjd som våra Lapplandsberg;
den högsta toppen, Mount Kosciusko [maont [-kåsi-as’kå]-] {+kåsi-
as’kå]+} är sålunda bara ett hundratal meter högre än
Kebnekaise. Väster om kamlinjen sänker sig
berglandet i långa, flacka vågor (Western Slopes) ned mot
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
