Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Barn och ungdom — växandets vedermödor - Det första levnadsåret
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
276 BARN OCH UNGDOM
Den lilla personligheten får sina ganska fasta konturer redan under de första levnadsåren.
VÄXANDETS VEDERMÖDOR
DARN OCH UNGDOM. »Barnet är mannens
fader» är ett slagord med stor giltighet. Ty efter hand
som den psykologiska forskningen framskridit har
det stått allt klarare, hur viktig barndomstiden är ur
utvecklingssynpunkt. Ju djupare man nått i fråga
om analysen av vuxna människors problem och
svårigheter, dess tydligare ser man, hur mycket som går
tillbaka på hämmande upplevelser under barndom och
uppväxttid. Därvid samverkar givetvis alla olika
faktorer, såsom familjesituation, föräldrarnas inbördes
förhållande och deras handlag med uppfostran, den
allmänna miljön, hemmets ekonomi, den större
kulturkretsen osv.
De enskilda individerna föds med vitt skilda anlag
och möjligheter liksom de utvecklas och uppfostras i
olikartade miljöer. I utvecklingsförloppet blir det
fråga om hur barnet skall formas med hänsyn till
samspelet mellan dess egna fysiska och psykiska
resurser å ena sidan och den direkta
uppfostringsmil-jön och den vidare kulturkretsen å andra sidan.
Det veka barnet har t. ex. svårt att uthärda en press
som inte bekommer det robustare barnet det allra
minsta.
Med hänsyn till de stora individuella
skiljaktigheterna kan man knappast uppställa hållbara regler
för uppfostran av det enskilda barnet. Vad man har
satt som mål för uppfostran, eller bristen på
målsättning, är bestämmande för
uppfostringsåtgärder-na. Psykologiskt sett kan skillnaden i uppfostran
mellan bankdirektörens ende son och lantarbetarens io:e
barn vara lika stor som mellan ett eskimåbarn och
en pojke från Samoaöarna i Stilla havet. Trots detta
tycks normala barn ha likartade utvecklingsförlopp
oberoende av miljö och kulturkrets.
Det första levnadsåret
Av alla nyfödda varelser i djurserien är
människobarnet ett av de hjälplösaste. Den nykläckta
kycklingen börjar omedelbart vingla omkring på sina svaga
ben och kalven, som befriats från fosterhinnan, gör
mycket snart försök att resa sig upp. Spädbarnet har
ringa rörelseförmåga och kan knappast förrän vid 8
månaders ålder sitta utan stöd. Det verkar emellertid
som om långsamheten i den tidiga utvecklingen skulle
möjliggöra en rikare differentiering senare i livet.
Även om barnet är hjälplöst vid födelsen, är det
utrustat med möjligheter i olika avseenden. Det har
en färdig reflexapparat som sätter det i stånd att
skrika, hicka, hosta, nysa, gäspa och blinka samt
framförallt att suga och svälja. Från födelsen är även
sinnena färdiga att tas i bruk, även om de inte blir fullt
användbara förrän de fått utvecklas och tränas någon
tid. Hörseln inställer sig efter hand som mellanörat
töms på fostervätska, och seendet omfattar till en
början endast mörka och ljusa fläckar. Det tar tid innan
barnet lär sig samordna ögonrörelserna, och ännu
längre innan det genom erfarenheten får en
uppfattning om vad det sedda är för något. Spädbarnet kan
förnimma temperaturväxlingar, smärta och tryck samt
reagera avvärjande mot illasmakande ämnen, men
dess förnimmelser och reaktioner är föga medvetna
och huvudsakligen reflexartade.
Hur barnet utvecklas under första levnadsåret med
avseende på rörelseförmåga, ljud- och språkbildning,
anpassning och kontakt framgår av vidstående schema.
Där återfinns vissa allmänna utvecklingsdrag, men det
enskilda barnet kan vara snabbare eller långsammare
i sin utveckling. Det finns normala barn som börjar gå
vid 9 månaders ålder lika väl som andra kryper tills
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
