Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Barn- och ungdomslitteratur — de odödliga ungdomsböckerna
- Vad ska vi läsa?
- Bilderböcker och barnvisor
- Sagoboken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
känna efter vilketdera som tilltalar barnet mest,
passar det bra att pröva sig fram i den fylliga
barnantologin Min skattkammare (de första två delarna). Några
moderna bilderböcker som gjort succé i
barnkammaren är den finlandssvenska konstnärinnan Tove
Janssons flugigt godmodiga Hur gick det sen? och Eva
Billows ömsinta, raffinerat pastellfärgade
bilderböcker Pojkarna Igelkotts vinterskor och Jag tycker bäst
om plättar.
Parallellt med bilderböckerna kan så småningom
ABC-boken sättas in, i synnerhet som vi äntligen fått
en modern och rolig sådan, ritad av Stig Lindberg
till verser av Britt G. Hallqvist. Samma författarinna
är också en av de få som försöker sig på att förnya
en annan försummad genre i barnlitteraturen:
barnvisan. Hennes Rappens på Blåsopp med musik av
Torsten Rantzén och glada gubbar av Helga
Henschen rymmer både värme och humor. Till
barnvisornas nyskapare hör också Birgitta Bohman, vars
»små sagor med klink» — t. ex. Halta Carlotta och
lilla Muh — är ett mellanting mellan saga och visa.
Dessa båda tar upp tråden från Alice Tegnérs
oöverträffade barnvisbok Sjung med oss, Mamma! med dess
fortsättningar. Dessa vissamlingar — med
illustrationer av Elsa Beskow — utgör en inte oviktig sida av
svensk kulturtradition. De rymmer både utsökta
nyskapelser och klassiskt allmängods ur barnkamrarna,
där intresset för den sjungna ramsan brukar vakna
mycket tidigt.
Man får inte glömma att visan och den muntliga
berättelsen är barnets första kontakt med diktens
värld, och länge den mest naturliga. När man sjunger
för barnet, när man rabblar de gamla välkända
ramsorna — och det är roligast för barnet att då få leva
med i rytmen genom att man gungar det eller slår
ihop dess händer i takt — och när man berättar sagor,
antingen ur minnet eller efter egen uppfinning, då
uppstår ett varmt och levande växelspel mellan
barnet och den vuxne som inte kan ersättas av
någonting annat. Barndomens sagostunder är ju ofta vad
man senare i livet minns som den mest ogrumlade
lycka man har fått erfara.
 |
Generationerna möts över bilderbokens blad. Mormor pekar
och läser ur Kattresan och treåringen lyssnar, trollbunden av
berättelsens spänning. »Sen mötte dom en krokodil. Katten
sprang liksom en pil...» |
Sagoboken
Efter bilderboken är det dags för sagoboken. Man
brukar skilja mellan folksagor och konstsagor.
Samtidigt som de förra i början av 1800-talet
upptecknades av vetenskapsmännen kom sagoskrivandet på
modet i Norden. Främst har vi H. C. Andersen och
Zacharias Topelius, två inte alldeles ojämförbara
storheter i nordisk sagodiktning. Det är dock klokast att
låta den senare få förtursrätt i barnkammaren.
Läsning för barn förslår sagoåldern igenom, ända upp till
9-årsåldern. Andersens mer djupsinniga sagor får
portioneras ut mera varligt. Tummelisa och Elddonet
hör dock till det som också 6-åringarna brukar
anamma med förtjusning.
Redan 3—4-åringarna brukar tycka om en liten
enkel saga med motiv ur det allra närmaste
vardagslivet, sådana som mamma eller pappa brukar kunna
berätta på sängkanten. Klokt är det att föra in
barnen i sagovärlden den vägen. Utmärkta sådana
vardagssagor är t. ex. Arne Hirdmans Va va de ja sa,
Else Fishers Udda Person eller Eva Billows Nickes
lediga dag. 4—6-åringama vill gärna höra berättas
om djur, levande eller leksaksdjur: Nalle Puh och
Nalle Puhs hörna, A. A. Milnes berömda berättelser
om den lille engelske pojken Christopher Robin och
hans leksaksnalle, är nummer ett här. Svenska
motsvarigheter är Gösta Knutssons berättelser om Pelle
Svanslös och om Nalle Lufs och Gösta Reuterswärds
om Nulle Nallesson. Edith Unnerstads
Tummelunsarna i vänliga skogen och Hoppentott i vänliga
skogen är också utmärkta för denna ålder, liksom danskan
Estrid Otts böcker om leksakselefanten Bimbi.
6—7-åringarna börjar bli mogna för den mer
fantastiska sagan. Hit hör en lång rad klassiker ur den
engelska barnlitteraturen, från Lewis Carrolls Alice i
Underlandet och Kenneth Grahames Det susar i
säven och till nyare sagor som Hugh Loftings
Berättelsen om doktor Doolittle med fortsättningar. Nyare
engelska författare som värdigt ansluter sig till denna
tradition är Beverley Nichols med Trädet som kunde
niga och Den förtrollade floden, samt C. S. Forester
med Po-Po och drakarna. Närmaste svenska
motsvarighet är John-Lennart Linder med Kamelresan
och dess fortsättningar.
Kamel-böckerna går också att placera in bland den
svenska barnlitteraturens nyaste giv, den
nonsensaktiga, bortitok och uppochnedvända. Här har vi
Bengt Anderbergs Niklas och figuren, Stig Kassmans
Vart flög Jan? och Britt G. Hallqvists Jockes pappa.
Men framför allt har vi Astrid Lindgrens Pippi
Långstrump, på rekordtid den svenska barnlitteraturens
klassiker. Samma författarinnas böcker om Vi barn i
Bullerbyn hör också till denna period, fast de har
en betydligt robustare förankring i verkligheten än
Pippi-böckerna.
Så här dags brukar de flesta barn vilja läsa själva.
En pionjär för »läsa-själv»-böckerna är Ingrid
Wallerström, som med den lilla julkalendern Tomte-Nisse
har infört ett nytt system med avstavade ord och ord
helt utan sådana ljud som skolans nybörjare inte
hunnit med. Hennes Kungens lille doktor i
Saga-biblioteket passar också nu.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Jun 16 20:26:48 2024
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/kunskapens/5-1/0318.html
