Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Bedövning och bedövningsmedel — operation utan smärta - Bedövningsmetoder i forna tider - Tre sätt att tillföra narkosmedel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
3O4 BEDÖVNING
OPERATION UTAN SMÄRTA
Bedövning och bedövningsmedel. Med
bedövningsmedel avses smärtstillande och sövande
medel, som används för att framkalla känslolöshet
(anestesi’) vid operativa ingrepp.
Känslolösheten åstadkommes antingen genom
allmänbedövning — narkos — eller genom
lokalbedövning. I det förra fallet är medvetandet helt borta, i det
senare är det bibehållet, men den del av kroppen som
skall kirurgiskt behandlas är befriad från
smärtsensationer.
Förutom smärtfrihet råder under narkosen mer
eller mindre fullständig muskelslapphet, varigenom
operationer möjliggörs eller underlättas. För narkos
används olika medel, vilka för att uppnå effekt måste
ha en viss koncentration i blodet. Via blodkärlen
inverkar sedan medlen hämmande på hjärnans och
nervsystemets celler, så att medvetandet för en tid
försvinner.
Bedövningsmetoder i forna tider
Redan i gamla tider, långt innan man hade några
bedövnings- eller narkosmedel i modern mening,
kunde läkarna göra och gjorde de stora och
säkerligen mycket smärtsamma operativa ingrepp.
De gamla egyptierna och även våra nordiska
förfäder kunde göra öppningar i skallen genom hud och
ben in till hjärnan, och av funna skallar kan man se
att de opererade överlevt (se bild s. 69). Om
ingreppet inte gjorts endast på medvetslösa patienter, vilket
inte är sannolikt, måste man ha haft kännedom om
I forna tider då inga narkosmedel fanns måste smärtorna vid
en operation ha varit olidliga, inte minst med tanke på de
klumpiga instrument som användes. Ofta förlorade patienten
lyckligtvis medvetandet; i många fall använde man också
rusdrycker för att döva patientens känslighet. Träsnittet ovan
ger en drastisk skildring av en amputation.
och använt något slags narkosmedel. Alkohol i stora
doser har ju en viss smärtstillande och bedövande
effekt och man vet att den användes av antikens folk.
Vidare har sannolikt kineserna tidigt lärt sig använda
opium i smärtlindrande syfte, säkerligen ofta i
kombination med alkohol. Dessa medel har emellertid
endast en ganska ytlig verkan. De stackars offren för
operationerna måste bindas hårt och säkert och
deras skrik hördes vida omkring. Alldeles säkert har
många av dem förlorat medvetandet av plågorna och
därigenom undsluppit smärtan — ett slags narkos om
man så vill.
Inte förrän vid mitten av 1800-talet fick vi
narkosmedel i modern mening. Är 1844 gavs den första
lustgasnarkosen och år 1846 den första etemarkosen.
Sedan har utvecklingen gått framåt med stormsteg
och den ena modifikationen efter den andra har
tillkommit.
Tre sätt att tillföra narkosmedel
På tre olika sätt kan narkosmedlet komma in i
blodbanorna, nämligen genom lungorna, från tarmen och
genom insprutning direkt i en blodåder — vanligen
i armbågsvecket. Var och en av dessa metoder har
sin speciella teknik och sina speciella narkosmedel.
Valet mellan dem bestämmes av omständigheterna i
varje speciellt fall — patientens ålder, kön, allmänna
motståndskraft, psykiska tillstånd och i görligaste
mån även efter patientens speciella önskemål.
Det vanligaste sättet är att patienten får inandas
ångorna från en flyktig narkosvätska, såsom eter,
kloroform, klo’retyl, divinyloxKd, eller ett gasformigt
medel, såsom lustgas, etyle’n, acetyle’n eller
cyclo-propa’n. Gasen eller ångan passerar lätt genom
lungans minsta luftsäckar in i lungans blodkärl och är
därmed inne i blodomloppet. Dessa flyktiga
narkosmedel droppas på mask — öppen narkos — eller ges
med hjälp av speciella narkosapparater — sluten
narkos. I dessa apparater blandas gasen med ren syrgas
i lämpliga proportioner, och patienten andas in denna
blandning genom en narkosmask, som sluter tätt
intill ansiktet. Under hela narkosen måste luftvägen till
lungorna hållas fri och koncentrationen av
narkosmedlet varieras efter patientens tillstånd under
operationen och de krav på muskelslapphet som
operationens olika faser medför. För förlossningsnarkos
finns en helt svensk narkosapparat, som kan
handhas av därför utbildade barnmorskor. Tillförseln
av lustgas regleras i denna av en automatisk s. k.
klippventil; lustgas tillförs motsvarande varje
förlossningsvärk och avbryts under värkpausen.
Den andra metoden för allmänbedövning är att via
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
