Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Beethoven, van, Ludwig — titanen bland tonsättare - Outtröttligt arbete - Den hårda kampen för idealen - Beethoven klagar över sitt öde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BEETHOVEN ’ 307
1805, och att skriva en ny uvertyr till den,
Leonora-uvertyren nr 3.
Nu börjar också raden av stora symfonier. Den 3:0
i Ess-dur, Ero’ican (»hjältesymfonin»), förelåg redan
1804, och sedan följde slag i slag den ovannämnda
4:e, den 5:6 i c-moll (»ödessymfonin»), den idylliska
6:e (Pastoralsymfonin), den stormande, backanaliska
?:e och den humoristiska 8:e symfonin.
Efter 1812 blev mästarens produktion betydligt
sparsammare, dels beroende på det påkostande
för-mynderskap han hade att utöva över en odåga till
brorson, dels till följd av yttre störningsmoment (bl. a.
Wienkongressen, där man vid festliga tillfällen gärna
ville ta den allmänt erkände mästaren i anspråk), dels
och inte minst på grund av hans dövhet, som fr. o. m.
1819 blev fullständig. Inte desto mindre tillkom hans
mest monumentala och djärvt personliga verk efter
denna tid: g:e symfonin i d-moll (med slutkör över
Schillers Ode till glädjen), en av musiklitteraturens
väldigaste skapelser, Missa solemnis (en festmässa för
soli, kör och orkester till den latinska mässtexten)
och de fem sista stråkkvartetterna.
Den 26 mars 1827 — enligt traditionen under ett
våldsamt oväder — avled Beethoven i Wien, och vid
hans begravning hyllades hans minne av tiotusentals
människor.
Den hårda kampen för idealen
Beethoven var den sista stora representanten för
wienklassicismen. Hans verkförteckning är omfattande
men kan icke rent kvantitativt mäta sig med Haydns
och Mozarts. Noterna flöt inte lika lätt ur hans hand
som ur föregångarnas, han hade ofta svåra
»födslovåndor» innan skapelserna förelåg i slutgiltigt skick.
Han arbetade stundom under explosionsartade utbrott
av skaparkraft men kunde också få brottas mycket
länge med en idé eller ett utkast utan att kunna
finna en tillfredsställande utformning. Han prövade
visserligen på alla arter av musik, men hans största
betydelse ligger på det instrumentala området. Man
behöver bara nämna de 9 symfonierna, de 5
pianokonserterna (av vilka nr 5 i Ess-dur kallats
»pianokonserternas drottning»), violinkonserten,
kammarmusiken, främst stråkkvartetterna och
violinsonaterna, vidare de 32 pianosonaterna (t. ex. Waldstein
och Appassionata) samt uvertyrerna (till Coriolanus,
Egmont m. fl.).
Den instrumentala stil, som Beethoven tog i arv
efter sina närmaste föregångare och som börjat växa
fram omkring 1750, förde han genom sina verks
alltmer personliga prägel till en kulmen, och han kom
därigenom snart att stå på tröskeln till en ny
musikstil: romantiken. Från omkr. 1802 stegrades
uttrycksfullheten i hans stil ytterligare och han utvidgade de
sedan länge begagnade instrumentalformerna. (Så
t. ex. har enbart första satsen i Eroica-symfonin större
omfång än många hela Haydn- eller
Mozartsymfo-nier.) I de sista stråkkvartetterna gick han ett steg
längre: han spränger här den klassiska formen för att
kunna ge ett så intensivt och personligt uttryck som
möjligt åt sina stämningar och tankar.
Beethovens musik kan vara lidelsefull och
energi-mättad ända till våldsamhet men den kan också
besjälas av en underbar, upphöjd ro. En mörk och
grubblande stämning kan plötsligt lysas upp av
leende dansrytmer. De starka kontrasterna och
spänningarna i Beethovens musik återspeglar hans
temperament — han var en kraftfull natur, häftigt
uppbrusande men också snar till försoning. Han ställde
stora krav på sig själv och sin konst. I hans musik
ljuder återklangen av den hårda själskamp som han
förde för att trots allt kunna behålla sin optimistiska
tro på livet och det godas seger.
Beethoven klagar över sitt öde
— År från år har jag gäckats i mitt hopp om
bättring och slutligen blivit tvungen att motse
ett långvarigt ont, vars botande kanske fordrar
år, om det icke är obotligt. Ehuru född med ett
eldigt, livligt temperament och även med sinne
för sällskapslivets förströelser, måste jag tidigt
skilja mig från människor och tillbringa mitt
liv i ensamhet. Om jag någon gång ville sätta
mig över allt detta, 0, hur hårt stöttes jag inte
tillbaka genom den förnyade sorgliga
erfarenheten av min dåliga hörsel! Och likväl var det
mig omöjligt att säga till människorna: »Tala
högre, skrik, ty jag är döv.» Ack, hur skulle jag
kunna röja svagheten hos ett sinne, som borde
vara fullkomligare hos mig än hos andra, ett
sinne, som jag förr ägde i den största
fullkomlighet, ja, så fullkomligt, som säkerligen få
människor av mitt fack någonsin haft det. O, jag
kan det icke.—Som en bannlyst måste jag leva.
Närmar jag mig ett sällskap, grips jag av en
förtärande ängslan, i det jag fruktar att nödgas
låta märka mitt tillstånd. —
Vilken förödmjukelse, när någon stod
bredvid mig och han hörde en flöjt på avstånd och
jag ej hörde någonting, eller då någon
hörde en herde sjunga och jag alltjämt
ingenting hörde! Sådana tilldragelser bragte mig
nästan till förtvivlan, och föga fattades att jag själv
gjort slut på mitt liv. Endast konsten höll
mig tillbaka. Ack, det tycktes mig omöjligt att
lämna världen, innan jag fullbordat allt det
vartill jag kände mig kallad.
Ur Heiligenstadt-testamen tet.
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
