Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Befästningar — från kinesiska muren till västvallen - Gördelfästningen - De moderna bältesbefästningarna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BEFÄSTNINGAR 315
Genomskärning av ett fort i Maginotlinjen med artilleri i
pansartorn, kulspruteställning, ammunitionsupplag,
förlägg-ningslokaler, underjordisk järnväg m. m.
— främst i fråga om artilleriet — ledde småningom
fram till uppkomsten av gördelfästningen. I denna
utgörs de fasta punkterna av ett antal fort. De är väl
inpassade i terrängen och grupperade på ett avstånd
av 5—10 km från skyddsföremålet och 3—5 km
inbördes. Forten bildar en »gördel», som utgör
fästningens huvudförsvarslinje.
Forten måste kunna uthärda beskjutning med de
grövsta projektiler, och de sprängs därför in i berg
eller utförs av betong och pansar. De förses med
förråd av ammunition och livsmedel samt egen
elkraft-och vattenförsörjning för att kunna utstå en längre
tids belägring. I luckorna mellan forten kompletteras
befästningssystemet med bl. a. pansarhinder,
stormhinder, mineringar och stridsvärn, försvarade av
särskilda styrkor. Innanför fortgördeln uppställs
artilleri och luftvärn. För transporter inom fästningen
anläggs vägar, och stridsledningen säkerställs genom
tråd- och radioförbindelser.
En försvarsanläggning av detta slag är Bodens
fästning. Den påbörjades 1901 och har bl. a. under andra
världskriget utbyggts och moderniserats.
De moderna bältesbefästningarna
Under mellankrigsperioden lancerade fransmännen
systemet med linjära bältesbefästningar, dvs.
sammanhängande försvarsverk utmed en gräns eller kust.
Efter denna princip byggdes Maginotlinjen [masjinå’-]
längs gränsen mot Tyskland. Med utnyttjande av
äldre fästningar som hörnpelare anlades ett nätverk
av fort, grupperade på djupet och så ordnade, att ett
sammanhängande eldsystem kunde upprätthållas,
även om en del anläggningar nedkämpades.
Beväp-ningen bestod av otaliga artilleri pjäser och
infanterivapen, betjänade av särskilda, för ändamålet
utbildade besättningstrupper.
Är 1936 igångsatte Tyskland byggandet av
Väst-vallen, ordnad efter samma mönster som
Maginotlinjen men med tillgodogörande av alla senare
erfarenheter. Under ledning av den kände riksvägbyggaren
dr Todt var Västvallen hösten 1938 utbyggd med ca
17 000 befästningsanläggningar längs en front av ca
600 km och med ett djup av omkring 50 km.
Anläggningarna, som sedermera ökades till ca 23 000,
utgjordes av större och mindre betongverk med 2—3 m
murtjocklek, delvis försedda med kupoler av 15—40
cm pansar. Inom viktigare sektioner var verken i
likhet med Maginotlinjen förenade med underjordiska
järnbanor för transport av personal, ammunition
m. m.
I början av andra världskriget genombröts och
upprullades Maginotlinjen av tyskarna. För att förhindra
landstigning byggde de sedan på Frankrikes västkust
1940—44 den s. k. Atlantvallen. Trots att den var ett
provisorium, vållade den de allierade avsevärda
svårigheter vid invasionen 1944. Under de fortsatta
striderna forcerade de allierade även den nu ytterligare
på djupet utbyggda Västvallen.
Maginotlinjens, Västvallens och Atlantvallens öden
visar, att befästningar i och för sig inte kan
åstadkomma trygghet. I själva verket torde icke den
befästning kunna byggas, som icke med lämpliga
an-fallsmedel kan betvingas. Endast i händerna på
välutbildade besättningar med obruten stridsvilja
fyller befästningarna sitt avsedda ändamål — att med
minsta möjliga styrkor binda och uppehålla fienden
så länge, att rörliga stridskrafter hinner sättas in för
att genom anfall söka nå ett avgörande.
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
