Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Berg — jättarnas värld - Bergens inflytande på klimat och växtvärld - Bergen och människorna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
334 BERG–––––––––––––––––––––-
och enstaka gruvorter har utvecklats ytterligare
något tusental meter högre upp i dessa trakter; här i
vårt eget nordliga land ligger däremot de översta
gårdarna i t. ex. Dalarna redan på omkring 850 m höjd
och i nordligaste Lappland på ca 460 m. Bestigandet
av ett tropiskt snöfjäll — från den ångande heta
urskogen vid dess fot till toppregionens vindpinade
kalmarker och blåskimrande glaciärer — innebär ofta
en omväxlande men påfrestande snabbresa genom ett
flertal av jordens klimat- och vegetationszoner. Dessa
helt olika klimatförhållanden uppe bland bergen och
i det omgivande låglandet har stundom betingat
uppkomsten av säregna växtarter i isolerade fjällmassiv.
Av samma skäl har höga och breda bergskedjor ibland
satt en oöverstiglig mur för växternas och djurens
utbredning och framstår som betydelsefulla geografiska
gränser.
Det är en allmän regel att nederbörden faller
förhållandevis rikligt just i bergstrakter. Orsaken
härtill är att vindarna vid passagen över dem avkyls i
samband med stigningen och tvingas avge sin
fuktighet. Vältaliga exempel på detta förhållande
påträffas jorden runt. Världens nederbördsrikaste orter —
Cherrapunji på Himalajas sydsluttning (11 800 mm
per år) och Waialealeberget på Kauai, en av
Ha-waiiöarna (12 500 mm) — intar båda ett typiskt läge
på bergens lovartsidor mot sydvästmonsunen resp,
nordostpassaden. Dessa höga nederbördssiffror på
lovartsidorna motsvaras ofta av en mer eller mindre
påfallande nederbördsbrist på läsidorna. I den stora
bergskedjan längs Nord- och Sydamerikas västkust
täcks den ena sidan av tät skog, samtidigt som
ökenstäpp härskar på den motsatta. Gränsen mellan dessa
olika naturtyper kan ibland vara knivskarp och i
nästan varje enskildhet följa fjällens kamlinje.
Under sådana förhållanden är det helt naturligt att
många bergskedjor sammanfaller med viktiga
klimatgränser. Alperna bildar sålunda gräns mellan
Mellaneuropas tempererade fastlandsklimat och
medelhavsländernas milda subtropiska klimat, och i norra
Skandinavien avlöses den norska västkustens fuktiga och
milda havsklimat av ett torrare och kallare
fastlandsklimat i regnskuggan öster om fjällen. De stora
bergskedjornas sträckning kan i själva verket ofta ha en
utslagsgivande betydelse för klimatförhållandena i
hela världsdelar. Ett gott exempel härpå är de nord—
sydliga bergskedjorna i Nordamerika och de väst—
östliga i Gamla världen. Medan i Nordamerika inga
berg hindrar polarluften från att tränga in över
kontinenten söderut ända ned mot Mexikanska golfen
eller de tropiska värmeböljorna från att nå upp till
tundrorna kring Hudson Bay, bildar Alperna,
Hima-laja och andra öst—västliga fjällkedjor en effektiv
spärr för alla överraskande och förödande
köldinbrott från norr. Gränserna mellan olika klimat- och
vegetationszoner framträder därför ofta skarpare och
mera distinkt under en resa från norr till söder i den
Gamla världen än i den Nya.
Bergen och människorna
Genom sin inverkan på klimatet, vegetationen och
kommunikationsmöjligheterna spelar bergen en stor
roll för människorna. I allmänhet kan det sägas att
detta inflytande är negativt på så sätt, att
bergstrakter i regel är glesare bebodda än slättländer. Helt
stämmer detta dock ej.
Vulkanernas lavor ger ofta upphov till en ytterst
bördig jord, som utövar en stark dragningskraft på
människorna, trots de stora riskerna för jordskalv,
heta askregn och nya lavaströmmar i kratrarnas
närhet. Karakteristiskt är sålunda bland Sundaöarna i
Ostindien att det vulkanrika Java har en delvis
utomordentligt tät befolkning jämfört med det relativt
glesbebodda Sumatra och det urskogsklädda Borneo.
I de heta tropikerna framstår många högländer som
klimatiskt särskilt gynnade, svala och för odling och
kultur mera lämpade öar, som sticker upp ur
urskogshavet. Ett exempel härpå är de ekvatoriala delarna
av Sydamerikas Ander, inkaindianernas Peru,
Bolivia och Ecuador, som i öster begränsas av Amazonas
folktomma djungler och i väster av kustlandets
öknar. Likartade förhållanden härskar i Colombia,
Venezuela och i aztekernas gamla Mexico. I Afrika
reser sig på samma sätt det relativt tättbebodda
abessinska höglandet som en fästningsbastion över de
omgivande solstekta ökenstäpperna.
På högre breddgrader är dock förhållandena helt
motsatta. Här framstår exempelvis Alperna och de
skotska högländerna som ganska öde och orörda
nejder i jämförelse med den schweiziska högslättens,
den bördiga Podalens och de stenkolsrika skotska
lågländernas miljonbefolkning och rökiga storstäder.
Branta sluttningar försvårar jordbruket och
omöjliggör användningen av moderna maskiner. Det är
strängt taget blott i länder med en mycket
tättbo-ende och fattig befolkning som i det risodlande
Östasien och på vulkanernas särskilt bördiga sluttningar,
som människorna med otrolig möda anlagt och under
generationer underhållit omfattande terrasseringar
för att möjliggöra odling. Boskapsskötseln har
däremot på många håll speciellt goda betingelser i de
saftiga fjällbetena.
Bergländernas spärrande höjdkammar och starka
sluttningar försvårar och fördyrar likaså alla
transporter. Många berg som Alperna, Pyrenéerna,
Hima-laja och vår egen skandinaviska fjällkedja har skilt
folken åt och bestämt statsgränsernas dragning ända
fram till våra dagar. Svårtillgängliga berg har på
samma gång givit skydd åt spillrorna av många folk,
som drivits undan från de värdefullare lågländerna
av nya invandrare. Baskerna i Västpyrenéernas
fjälldalar, retoromanerna i Alperna och de egendomliga
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
