Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Bergsbestigning — över djupen mot höjderna - Matterhorns bestigning — en vändpunkt i alpinismens historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
336 BERGBESTIGNING
Alpernas branta toppar har lockat oförvägna bergsklättrare
från hela världen.
ÖVER DJUPEN
MOT HÖJDERNA
BERGBESTIGNING är en idrott för sig. Den har
det gemensamt med andra sportgrenar, att nöjet
ligger i ansträngningen, men vid bergbestigning
förekommer inga segrar över motspelare eller medtävlare.
De vanliga alpinisterna strävar inte efter att sätta
eller slå några hastighets-, längd- eller andra
»rekord». För de mest avancerade hägrar visserligen det
absoluta höjdrekordet, men de flesta bestiger sina
fjäll och underkastar sig därvid betydande kroppsliga
ansträngningar, krävande prov på mod, tekniskt
kunnande och fysisk uthållighet, huvudsakligen emedan
de älskar fjällnaturen med dess rika och skiftande
skönhetsvärden och det liv som hör ihop med
fjällsporten. De bestiger berg av alpin karaktär, dvs.
sådana som höjer sig över skogsgränsen och helst där
det finns glaciärer, branta kamstup, klipp- eller
isväggar, som gör bestigningen svår och därmed
lockande. Det är just faran och svårigheten som bergbe-
stigaren söker upp i sin sunda strävan att i kamp mot
naturen som obarmhärtig men värdig motståndare
skaffa sig den nödvändiga motvikten mot
civilisationens bekväma, mekaniserade och förklemande
vardagsliv.
Alpinismen har inte så gamla anor som t. ex. fri
idrott med sin diskuskastning från de gamla
grekernas tid. De antika folken skydde bergstopparna, och
så gör till stor del ännu de primitiva folken, t. ex i
Himalaja, för vilka bergens snöhöljda,
svårtillgängliga toppar är heliga såsom säten för någon
hemlighetsfull gudom eller onda andar. Medeltidens och den
nya tidens människor ända fram mot 1700-talets
senare hälft stod skrämda och främmande för, ja nästan
fientligt inställda gentemot högfjällen och deras faror.
En vändpunkt inträdde, när den schweiziske
naturforskaren de Saussure i de första bestigarnas spår
(Jacques Balmat och dr Michel Paccard, 1786) den 3
aug. 1787, efter 14 års försök, lyckades bestiga Mont
Blanc, Europas högsta topp (4810 m). Den dagen
kallas alpinismens födelsedag.
Sin starkaste utveckling fick alpinismen omkring
1850-talet, glansperioden i den klassiska alpinismens
historia. Och som på många andra av idrottens
områden utgjordes även här pionjärerna av engelsmän.
Den klassiska bergbestigningens tid sammanfaller
med Alpernas vetenskapliga utforskning och
turistiska erövring. Därav namnet alpinism. Numera
kallas dock gärna allt som sammanhänger med denna
fjällsport alpint och dess utövare alpinister, även om
bergbestigningama utförs i Sverige, i Kaukasus, i
Himalaja eller på Chimborazo.
Matterhorns bestigning — en vändpunkt i
alpinismens historia
Engelsmannen Edward Whympers första
bestigning av Matterhorn (4 505 m) 1865 är en av de mest
kända alpina bragderna. Sedan 1861 hade han fått
anteckna inte mindre än åtta misslyckade försök att
bestiga denna oerhört imposanta och svårtillgängliga
bergstopp i Västalperna — varvid han en gång hade
gått ensam och störtat — innan hans okuvliga energi
förde honom till toppen, sedan han hade tillbringat
natten i en bivack på 3 300 m höjd.
På nedvägen gick expeditionens sju deltagare — 4
engelsmän och 3 bergförare från Zermatt — förenade
genom en enda lina med så kort avstånd som 7 m från
man till man. Numera vet man av erfarenhet, att mer
än tre inte bör klättra förenade med samma lina och
att avståndet bör vara minst det dubbla. En fasansfull
olycka hände nu genom att Hadow, som från början
inte visat sig vuxen uppgiften, halkade och föll på
föraren Croz, varigenom också Hudson och Douglas
rycktes ur sina ställningar. Whymper, som gick sist,
och de två förarna Taugwalder, far och son, framför
honom spjärnade emot och uppfångade stöten »som
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
