Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Bilen — bilismens utveckling i sex decennier - Motorn - Växellådan - Kopplingen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
388 BILEN
Luftkyld bakvagnsmonterad motor, s. k. svansmotor
(Volkswagen).
Vattenkyld framvagnsmonterad motor.
Kraften överförs på bakhjulen genom differentialen, som
företer många olika slags konstruktioner. Här ovan visas
hypoidväxeln, som har den fördelen, att kardanaxeln griper
in i kuggkransen under hjulaxelns centrum, varigenom man
vinner större utrymme i karossen.
att minska varvtalet med påföljd att effekten
sjunker, vilket medverkar till ytterligare
hastighetsminsk-ning. För övrigt kan inte en förbränningsmotor gå hur
långsamt som helst. En fast förbindning mellan
motorn och drivhjulen är alltså även av det skälet
omöjlig.
Växellådan
Saken ordnas emellertid med hjälp av växellådan.
I denna låter man kraftöverföringen vid behov ske via
en kuggväxel som transformerar ner drivhjulens
hastighet i förhållande till motorns. Härigenom får
man möjlighet att trots en av belastnings- eller
trafikförhållanden framtvingad låg fart hos bilen hålla högt
varvtal och därmed ta ut stor effekt ur motorn. Ja,
man nöjer sig inte med bara en dylik
nedväxlings-möjlighet utan har två, tre eller ännu flera par
kugghjul som ger olika kombinationer av fart-motoreffekt.
Vanligast har bilarna tre »växlar», nämligen en direkt
kraftöverföring (som alltså strängt taget inte är någon
»växel») och två stegvis lägre utväxlingsförhållanden.
I dagligt tal benämns lägsta växeln »ettan»,
mellan-steget »tvåan» och den direkta överföringen »trean».
Andra vagnar har fyra steg, varvid oftast »fyran» är
direkt och de tre övriga nedväxlade. Någon gång är
»fyran» uppväxlad (»överväxel»), »trean» direkt
och de övriga nedväxlade. Växellådan innehåller
också en kombinationsmöjlighet att driva vagnen
bakåt, »backen», och ett neutralläge vid vilket motor och
drivaxel är helt skilda från varandra och sålunda ingen
kraftöverföring sker. Det är i detta läge som mo tom
startas och arbetar i »tomgång» då vagnen står stilla.
Växlingen sker med växelspaken, förr vanligen
utgående direkt från den under vagnsgolvet placerade
växellådan, numera i regel anbringad på
rattstångs-röret (rattväxel), varvid rörelserna överförs till
växellådan genom ett system av hävstänger.
Kopplingen
Emellertid kan man inte utan vidare skjuta
växellådans kugghjul in i varandra när de går med helt
olika hastighet. För att långsamt kunna jämna ut
varvtalsdifferensen mellan motoraxeln och
växellådans drev har man en särskild koppling, bestående
av ett eller flera par metallskivor (lameller), ev. med
någon friktionsökande beläggning, vilka av en kraftig
fjäder hålls pressade mot varann och överför
rotationen. Medelst en pedal, kopplingspedalen, som sköts
med vänstra foten, kan man avlasta fjädertrycket, så
att lamellerna mer eller mindre lösgörs från varandra
och kan »slira». När pedalen trampas i botten är
lamellerna helt skilda åt — ingen kraftöverföring sker.
Allteftersom pedalen släpps upp pressas lamellerna
av det ökande fjädertrycket mot varann, tills
slir-ningen helt upphör och kraftöverföringen träder i
funktion. Kopplingen är hos en del bilar
kompletterad med någon form av hydraulisk kraftöverföring
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
