Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Bohuslän — havets och klippornas land - Ett gammalt stridspple mellan Sverige och Norge - Bo Jonsson Grip — en medeltida jorddrott - Ekonomisk skicklighet och otroligt förvärvsbegär
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
428 BO JONSSON GRIP
Kungahälla, platsen för många möten mellan Nordens
kungar. På 1200-talet började också Marstrand bli en
ort av viss betydelse. 1308 uppfördes Bohus slott,
landskapets fordom starkaste fästning, som givit
landskapet sitt namn. 1319—43, då Sverige och Norge var
förenade, var Bohus vanligen Magnus Erikssons
residens. Under befrielsekriget mot danskarna intogs
landskapet 1523 av Gustav Vasa och var svenskt till 1532.
Under den följande tiden led Bohuslän mycket av
striderna mellan Sverige och Danmark. Som
gränslandskap var det utsatt för ständiga svenska infall
och var självt utgångspunkt för norska invasioner i
Dalsland och Västergötland. 1612 förstörde svenskarna
Kungahälla, som efter krigets slut återuppstod i det
nuvarande Kungälv vid foten av Bohus fästning. 1658
kom Bohuslän genom Roskildefreden till Sverige men
blev nu utsatt för danska och norska härjningar under
Karl XI :s och Karl XII:s krig. I början av 1700-talet
var det genom de ständiga krigen fullständigt
utarmat, och först den stora sillfiskeperioden mot slutet av
1700-talet gjorde slut på nöden. Under 1788 års danska
krig besattes stora delar av landskapet av en
dansk-norsk här, som dock snart måste utrymma det.
Med fiskets och sjöfartens uppsving under
1800-talet kom landskapets uppblomstring. Bohuslän, vars
huvudort numera är Göteborg, blev i ännu högre grad
än tidigare Sveriges fönster mot Västerhavet och de
västra länderna i Europa. Den gamla förr under
främmande välde lydande strandremsan, som stängde ute
Sverige från världshavet, är nu fast införlivad med
riket; dess företagsamma, djärva, vid havets stormar
och andra faror vana befolkning är numera en
naturlig del av den svenska nationen. Och landskapets
säregna natur lockar varje år tusentals sommargäster.
Många gamla fisklägen och skepparsamhällen har
nu förvandlats till stora badorter.
EN MEDELTIDA JORDDROTT
Bo JONSSON GRIP (d. 1386) är den störste
jordägaren i Sveriges historia. Hans födelseår är okänt,
men han omtalas i urkunderna första gången 1354.
I den strid som ett par år senare utbröt mellan konung
Magnus Eriksson och dennes son Erik tog han parti
för Magnus men slog sedan om, bekämpade konung
Magnus och tog efter Erik Magnussons död en
verksam del i de underhandlingar som ledde till att
Albrekt av Mecklenburg inkallades i riket och blev
svensk konung (1363). Under en tid framåt var han
konung Albrekts betrodde man, särskilt på det
finansiella området, men då det tyska inflytandet gjorde
sig alltför brett i landet, ställde sig Bo Jonsson i
spetsen för motståndet däremot.
Sin maktställning grundade Bo Jonsson delvis på att
han innehade åtskilliga höga ämbeten. Sålunda var
han medlem av riksrådet, lagman i Östergötland,
häradshövding i Dalarna samt befälhavare på
Stockholms slott, och slutligen blev han innehavare av det
höga drotsämbetet (1375). Detta hindrade honom icke
att mottaga ytterligare tjänsteposter (som lagman i
Finland, häradshövding i Tjust m. m.), vilka han
visserligen icke själv skötte men av vilka han drog icke
obetydliga inkomster. Därjämte hade han väldiga
områden som förläningar. Inom dessa områden fick han
uppbära kronans skatter och använda dem, helt eller
delvis, för egen räkning. På detta sätt ställdes så gott
som hela Finland under hans direkta ledning; där
vistades han långa tider som kunglig fogde, och Finland
blev, har det sagts, under honom ett så gott som
självständigt rike. Men Bo Jonsson hade även förläningar
i det egentliga Sverige: i Västmanland, Dalarna och
Norrland, i Östergötland, Västergötland och Småland.
Ekonomisk skicklighet och otroligt förvärvsbegär
Till allt detta kom också privata gods av en
omfattning som saknar motsvarighet i Sveriges historia.
Tyngdpunkten i dessa jordbesittningar var förlagd till
Östergötland och Södermanland; i det förstnämnda
landskapet ägde han Bjärka-Säby och i det senare
Gripsholm, vars namn ännu påminner om sin mäktige
byggherre. På åtskilliga ställen inom sina domäner
lät han uppföra borgar som stödjepunkter för sin
makt. Hans jordinnehav beräknas ha omfattat mer
än % av riket.
Bo Jonssons förvärvsbegär förefaller ha gränsat
till det otroliga. Då hans första hustru avled i
barnsäng, lät han genom kejsarsnitt öppna hennes döda
kropp, varvid konstaterades, att barnet ännu var vid
liv. Barnet dog visserligen omedelbart efteråt, men Bo
Jonsson lyckades i alla fall bevisa sin arvsrätt och
förhindra, att hustruns egendom gick tillbaka till hennes
anförvanter. Ej sällan tvingade Bo Jonsson, berättas
det, fattigt folk att avstå sina gårdar utan ett öres
ersättning. Då en man vid namn Johan Bruddason dömts
till döden för tjuvnadsbrott, undgick han galgen
genom att överlåta sin gård åt Bo Jonsson, som var på en
gång målsägare och domare.
För eftervärlden ter sig alltså Bo Jonsson — i den
mån som hans bild kan urskiljas — såsom en man
med stor politisk begåvning och ovanlig ekonomisk
skicklighet men också med sällsynt egennytta och
fördomsfrihet i val av medlen. Ett drag, som hörde tiden
till, var hans välgörenhet mot kyrkan. Till Bo Jonssons
förtjänster brukar räknas, att det var på hans
uppdrag som Alexandersagan — av för eftervärlden okänd
hand — översattes till svensk vers.
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
