Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Brueghel, eller Bruegel, Pieter d. ä. — Bonde-Brueghel - Brueghels sena konst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
514 BRUEGHEL
Februari. Målning av Brueghel omkr. 1565. Wiens statsgalleri.
BONDE-BRUEGHEL
Brueghel, eller Bruegel [brö’gel], Pieter d. ä.
(omkr. 1525—69) intar i vår tids uppfattning platsen
som Nordeuropas störste 1500-talsmålare och en av
alla tiders störste. Det har inte alltid varit så.
Visserligen var han redan under sin livstid en både i
folkliga och furstliga kretsar uppskattad konstnär, men
han var det främst som åskådlig berättare, en dråplig
skildrare av burleska eller makabra ämnen och en
förkunnare i bild av de folkliga ordspråkens
underfundiga visdom. Men att han skulle kunna mätas med
samma mått som den italienska renässansens mästare
eller ens som de samtida nederländska målare,
»romanisterna», som arbetade med Rafael och
Michel-angelo som mönster, hade knappast gått upp för
någon. Det skulle dröja 300 år innan man började se
skönheten, storheten och det verkliga mästerskapet
i Brueghels måleri.
Brueghel var från början uteslutande tecknare och
arbetade för den mångsidigt verksamme
kopparsticks-förläggaren Hieronymus Cock i Antwerpen. Han
utförde förlagor till gravyrer med satiriskt,
humoristiskt eller sedelärande innehåll, avsedda för den breda
publikens smak. I dessa gravyrer bygger han på
arvet från medeltiden; i synnerhet har han tagit starkt
intryck av den egenartade »surrealisten» Hieronymus
Boschs (död 1516) skräckbetonade fantasterier. I
början av 1550-talet gjorde Brueghel den för
nederländska målare nästan obligatoriska resan till Italien, men
det är betecknande för hans egenart att han alls inte
blev någon romanist. Det stora italienska måleriet har
knappast betytt någonting för honom. Däremot kan
upplevelsen av alpvärldens storslagna natur ha
vidgat hans känsla för landskapet som konstnärligt
motiv och som bärare av stämningsvärden. «
Från 1558 ägnade sig Brueghel nästan helt och
hållet åt måleriet, men ämnena till sina tavlor hämtade
han alltjämt från fabelns, ordspråkens och
allegoriernas värld och återgav dem med en otrolig, burlesk
uppfinningsrikedom och drastisk humor i ett myller
av figurer, ofta hundratals på en tavla. Men denna
figurvärld hålles samman av den realistiska
land-skapsmiljön, hans brabantska hemlands bygder och
byar. Hit hör de tidiga målningarna Barnlekarna
(1560), där de runda barnfigurerna tycks trilla om
varandra som plommon och körsbär, och den
uppsluppna Karnevalens strid med fastan (1559). De är
fyllda av detaljer, som var och en skulle kunna vara
en utmärkt realistisk genremålning. En fastare
komposition framträder redan i Det betlehemitiska
barnamordet. Tavlan har föga av den kyrkliga
bildtraditionen; den verkar som ett krigsreportage: en
habs-burgsk ryttartrupp mördande och plundrande i en
flandrisk bondby en mulen vinterdag. Kristi
Golgata-vandring är en skränig masscen, där huvudpersonerna
nästan försvinner i folkmängden.
Brueghels sena konst
I Brueghels senare målningar klarnar
kompositionerna till mäktig enkelhet, rymd och djup. Han skapar
nu sina stora landskap, främst i sviten av
månads-bilder, i vilka skilda årstider mästerligt
karakteriserats till atmosfär, färg och stämning. Tavlorna är inte
bara landskap och inte heller är landskapen som förut
endast kulisser och fonder till det mänskliga
skådespelet: människor och natur har nu blivit ett
sammangjutet helt med ett känsloinnehåll som oerhört
starkt påverkar betraktaren.
Till större och mera sammanhållen form når också
hans sena folklivsskildringar, t. ex. Bondbröllopet. I
dessa har han föregripit det holländska måleriets stora
utveckling. De skänkte honom också stort anseende
och tillnamnet Bonde-Brueghel. I en av sina
förmodligen sista målningar, De blinda (1568, Neapel), ger
han ett skakande uttryck åt mänsklig skröplighet och
olycka, endast mildrad av det omgivande landskapets
skönhet. Det har sagts om Brueghel att han ser på
människorna från ovan, med humor och mänskligt
deltagande, men på naturen med uppåtriktad blick,
med allvar (Friedländer).
Någon direkt betydelse för den omedelbart följande
utvecklingen fick inte Brueghel; därtill var den
rådande tidssmaken alltför starkt inriktad på Italien.
Men han blev stamfar för en målarsläkt, inom vilken
hans son Pieter Brueghel d. y., kallad
Helvetes-Brueghel, kopierade och imiterade honom och en
annan son Jan, kallad Blomster-Brueghel, eller
Sam-mets-Brueghel på grund av sin stoffbehandling, blev
en uppskattad landskaps- och stillebenmålare.
Ett stort antal av Brueghels förnämsta målningar
införlivades med kejsar Rudolfs och ärkehertig
Leopold Wilhelms samlingar och finns nu i Wiens
statsgalleri.
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
