Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Byggnadskonsten — arkitekturen genom tiderna - Romarnas byggnadskonst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BYGGNADSKONST 545
T. v. tunnvalv, t. h. kryssvalv.
Romarnas byggnadskonst
Djärv och skicklig teknik och fallenhet för väldiga
dimensioner kännetecknar romarnas byggnadskonst.
Utom valvets ovannämnda grundformer nyttjade de
kryssvalvet, som uppstår om två halvcylindriska
valvytor med samma radie och samma hjässhöjd skär
varandra rätvinkligt. Halvcylindriska nischer, som
flitigt nyttjades, betäcktes med halvkupoler. Kryssvalv
spändes ofta över gigantiska rum. Den självständiga
kupolbyggnaden var mindre vanlig men utfördes
åtminstone i ett kolossalt exemplar: Pantheon.
I fråga om konstruktionen var den romerska
byggnadskonsten alltså av orientaliskt ursprung. Den tog
också upp arvet från grekerna; ur den grekiska
tempelarkitekturen kan en mycket stor del av den
romerska byggnadskonstens formförråd härledas. Men
medan det grekiska templet var en så att säga organisk
bildning, i vilken förhållandet mellan bärande och
burna delar klart och sanningsenligt visades för
blicken, så begagnade romarna de grekiska formerna
endast som en förklädnad kring den orientaliska
byggnadskroppen.
Grekerna uppförde i allmänhet murar i
kvadertek-nik dvs. av omsorgsfullt fyrkanthuggna stora block
(kvadrar), för vilkas sammanfogning de inte använde
murbruk utan järnkramlor lagda i bly. Romarnas
byggnadsteknik utgick från gjutmurverk, dvs. en
be-tongartad murkärna som bekläddes med »skalmurar»
av kvadrar eller annan fasadsten.
Valvets utåtriktade tryck måste mötas med mot-
tryck; två valv på var sin sida om ett gemensamt
stöd håller varandra i jämvikt. Så länge man kan foga
valv till valv, så att de upphäver varandras sidotryck,
blir byggnaden stadig, men också det största hus har
en yttervägg, där valvtrycket verkar utåt utan
mot-tryck. Romarna löste denna svårighet genom att göra
yttermurarna ofantligt grova, så att deras egen tyngd
var nog för att motverka valvtrycket. De vidlyftiga
valvkonstruktionerna måste också bäras av grova
innerväggar och murpelare. Ruinen av en stor romersk
valvbyggnad ser därför nästan ut som om den vore
holkad ur berg.
En sådan byggnadskonstruktion har intet
gemensamt med den grekiska, dess utsmyckning med
grekiska arkitekturformer är en ren
prydnadsangelägen-het. Emellertid visade de romerska valvbyggnaderna
endast sällan sin murkropp naken; den kläddes in
med kolonnrader och listverk i grekisk stil. Avstånden
mellan kolonnerna gjordes större än i de grekiska
byggnaderna, och kolonnerna var oftast engagerade,
dvs. fast förenade med muren och framspringande ur
den med endast hälften eller något mer än hälften av
sin omkrets. Romarna drog sig icke för att (som
grekerna aldrig gjort) ställa den ena kolonnraden över
den andra i två eller flera våningar, varvid regeln var,
att den understa »ordningen» skulle vara dorisk, den
nästa jonisk och den översta korintisk. Rundvälvda
muröppningar mellan kolonnerna förekom ofta och
röjde byggnadernas verkliga konstruktionssätt. En rad
av sådana valvbågar (en arkad} på fyrkantiga mur-
35—305773 i
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
