Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Byggnadskonsten — arkitekturen genom tiderna - Romansk byggnadskonst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
548 BYGGNADSKONST
T. v. Stavkyrka i Borgund. De norska stavkyrkorna är utvecklade ur inhemska förutsättningar från vikingatidens
träbyggnadskonst. T.h. Våmbs kyrka i Västergötland från 1100-talets förra hälft, ett utmärkt exempel på de medeltida svenska stenkyrkorna,
som även hade karaktär av fästningskyrkor, till vilka bygdens befolkning kunde ta sin tillflykt vid fientliga överfall.
terlandets byggnadskonst, mest i Italien, där
traditionen från de fornkristna basilikorna blandas med
bysantinska inflytanden. Av både historisk och
konstnärlig betydelse var dock byggnadskonsten i det
karo-lingiska frankerriket, framför allt de anläggningar
som kom till under Karl den stores egen livstid. Främst
bland dessa står det stora palatskapellet i Aachen
(sedermera inbyggt i domen), en åttkantig
centralbyggnad med sextonkantig omgång, härledd ur San
Vitale i Ravenna och syriska kyrkor. I väster har den
en av dubbeltorn markerad front, ett syriskt
arkitekturmotiv som upptogs på andra håll i det karolingiska
riket och som skulle få en rik utveckling i den
romanska tidens västtyska domer. När den
romerskkatolska kristenheten på 1 ooo-talet till sist skapar en
självständig byggnadsstil, kallad den romanska, sker
det likaså med användande av både romerska och
orientaliska drag.
Romansk stil och rundbågsstil gäller som namn på
ett och detsamma, om också inte alldeles med rätta.
Valven i en romansk byggnad har visserligen oftast
halvcirkelformig genomskärning- men det förekommer
också elliptiskt förhöjda eller spetsbågiga valv, och i
själva verket är det inte valvformema utan
konstruk-tionssättet som är det väsentliga.
Den romanska byggnaden karakteriseras först och
främst av sin massiva tyngd. Murarna är grova,
dörr- och fönsteröppningar små och tämligen fåtaliga.
Valv är vanliga, men djärvheten i den orientaliska
valvbyggnadskonsten saknas, och i regel förekommer
endast valv med liten spännvidd, vilkas sidotryck kan
upptagas av murarnas tyngd. De större kyrkorna har
vanligen treskeppigt långhus med förhöjt mittskepp
(man säger, att ett sådant långhus är basilika.lt, när
mittskeppet har fönster ovanför sidoskeppens tak)
och korsformigt kor, ofta avslutat med en absid i öster.
Ett karakteristiskt exempel på denna byggnadstyp är
Lunds domkyrka, som i likhet med många andra
romanska kyrkor ursprungligen saknade valv i
mittskeppet.
Av orientaliska konstruktionsformer möter man
någon gång kupolen, oftare tunnvalvet (högkoret i Lunds
domkyrka hade ursprungligen tunnvalv). I vissa
trakter, särskilt i södra Frankrike, finns kyrkor, vilkas
korpartier är anordnade enligt det
armenisk-bysan-tinska konstruktionssättet, med mittvalvet stött av
anslutande, lägre tunnvalv och halvkupoler; de når
dock aldrig de österländska förebildernas lätthet och
elegans. Några sydfranska kyrkor med treskeppiga
långhus har sidoskeppen betäckta av halva tunnvalv,
som från yttermuren stiger mot mittskeppsmuren och
så motverkar det utåtriktade trycket från mittskeppets
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
