Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Byggnadskonsten — arkitekturen genom tiderna - Gotiken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
550 BYGGNADSKONST
konstruerades kryssvalven på stadiga, diagonala
bågar, valvribbor, över vilka valvens fält, valvkapporna,
byggdes kupiga med brant stupande utsidor,
varigenom också deras tryck så gott som helt samlades till
pelarna i valvhörnen. Ett valv av sådan konstruktion
kan spännas över ett fyr- eller flersidigt utrymme av
vilken form som helst, och man hade därför stor
frihet i rumsgestaltningen. Mellan murpelarna i
valvhörnen blev väggen utan bärande funktion och kunde
därför göras mycket tunn eller helt och hållet
ersättas med fönsteröppningar; först ovanför takvalven
måste pelarna förenas med en sträckmur i
byggnadens längdriktning för att bära takstolen.
Denna byggnadskonstruktion har ett drag av
ingen-jörsmässig rationalism. Den innebar en
revolutionerande konstnärlig nyhet men i ännu högre grad en
revolutionerande teknisk uppfinning. Den gotiska
valvbyggnaden kunde med fullständig jämvikt uppföras
till en höjd som med liknande lätthet och
materialknapphet icke kunnat uppnås och överträffas förrän
av 1800-talets järnkonstruktioner. Redan Uppsala
domkyrkas mittskepp med sina 27 meters höjd under
valven verkar svindlande högt men överträffas vida
av de stora franska, tyska och engelska katedralerna.
Största valvhöjden har den ofantligt djärvt och
smäckert byggda katedralen i Beauvais med 48 meter.
Vid sidan av det rent tekniska måste man
emellertid — och lika mycket — fästa avseende vid den nya
helhetssynen, det konstnärliga formspråket. Gotiken
visar en skulptural uppfattning av arkitekturen, som
arbetar med pelare och murar som med ett plastiskt
material. En gotisk knippepelare är som en
individuellt utformad skulptur.
Gotiskt konstruktionssystem. Schematisk framställning av
murverk av valv i katedralen i Amiens.
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
Efter antiken och före 1800-talet är gotiken den
enda radikala nyskapelsen inom byggnadskonstens
historia. Vi ser den gotiska katedralen uppstå i
Nord-frankrike under senare hälften av 11 oo-talet och där
framträda med en viss klarhet och fulländning. Men
det gotiska systemet kan ingalunda — som ibland
skett ■—- betecknas som en »uppfinning», en
individuell prestation. Det är snarare ett sammanfattande
resultat, en snillrik konsekvens av erfarenheter från
skilda håll, varvid säkerligen den på äldre
träkonstruktioner grundade arkitekturen i Normandie,
såsom S. Trinité och S. Etienne i Caen, spelat en viktig
roll. Men element har kommit från flera andra håll:
spetsbågen har invandrat österifrån, kanske över det
moriska Spanien, och är inte blott en gotisk
företeelse, strävsystemet fanns dolt i de sydfranska
kyrkornas halvvalv i sidoskeppen, valvribborna var från
början endast dekorativa applikationer utan konstruktiv
betydelse etc. Som en mäktig och insiktsfull
beford-rare av det gotiska byggnadssystemets tillämpning
räknar man abbot Suger [sysje’] i Saint-Denis
utanför Paris, som i början av 1140-talet lät bygga koret
till den stora klosterkyrkan där, de franska
konungarnas gravkyrka och det äldsta daterade exemplet på
rent gotisk byggnadskonstruktion. Systemet blev inte
fullfärdigt på en gång; strävbågen kom till först vid
1100-talets slut, och de djärvaste och mest konsekventa
gotiska katedralbyggena tillhör 1200-talet.
Den yttre dekorationen var sparsam i äldre
byggnader och rikare i yngre. För gotikens rika
bildhuggarkonst var de stora katedralernas portaler det
förnämsta arbetsfältet; de smyckades med rader av
statyer i de djupa smygarna, med statyetter och
figurgrupper i valvbågarna och med figurrika reliefer i
bågfältet (tym’panon) över portöppningen. Stundom
spred sig denna bildvärld kring byggnadens alla delar,
till strävpelare, murkrön och torn, ingenstädes rikare
och skönare än i den fullkomligaste av de gotiska
kyrkorna, katedralen i Reims (se d. o.). En mer
ornamental och i sin slösaktiga rikedom gärna något
överlastad dekoration utvecklades under 1300-talet och
övergick på 1400-talet till en fantastisk prakt, för
vilken de rörligt böljande, eldslågeliknande linjerna
(flamboyantstil) är kännetecknande. —
Kyrkointeri-ören behärskas främst av de mäktiga, liksom
tyngdlöst uppåtsträvande vertikallinjerna. Dagern från de
kolossala fönstren får ofta färg och stämning av
glasmålningar, som ibland kan fylla alla fönsteröppningar.
Högmedeltidens båda starkaste andliga makter, den
skarpsinnigt och subtilt kalkylerande skolastiken och
den i inåtvänd fromhet försjunkna mystiken, har båda
sitt fullödiga konstnärliga uttryck i den gotiska
byggnadskonsten.
Den fullt utvecklade gotikens hemland var och
förblev norra Frankrike. I västra och södra Tyskland fick
det franska byggnadssättet god jordmån bl. a. med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
