Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Byggnadskonsten — arkitekturen genom tiderna - Renässansen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
552 BYGGNADSKONST
väckte stark anklang och befordrades kraftigt genom
den mångsidigt lärde, både som arkitekt och
arkitekturskriftställare verksamme Leon Battista Alberti,
som ägnade ett vetenskapligt studium åt den antika
byggnadskonstens proportionssystem och teknik. Med
sina skrifter lade Alberti grunden till
renässanskonstens estetik. Han kom härigenom att utöva det
vidsträcktaste inflytande på ej blott samtidens utan även
eftervärldens konst. I främsta rummet förblev han
tänkare och forskare och befattade sig endast med
konstruktioner och kompositioner av sina byggnader,
medan han lät andra utföra dem. Bland de på detta
sätt tillkomna byggnaderna märks främst fasaden till
kyrkan San Francesco, vars huvudmotiv är hämtat
från de antika triumfbågarnas arkitektur, och kyrkan
San Sebastiano i Mantua, som är den italienska
renässansens första centralbyggnad i grekisk korsform. Före
1400-talets slut hade den klassiska byggnadsstilen
spritt sig från Florens över nästan hela Italien. Man
betraktade den som en pånyttfödelse (på italienska
rinascimento, på franska renaissance) av den antika,
och ordet renässans har blivit tidevarvets benämning,
även i andra sammanhang än de konsthistoriska.
Ungrenässansen tillhör 1400-talet; med
högrenässansen betecknar man i Italien tiden omkr. 1500—30.
Händelsernas centrum flyttades till Rom, när målaren
och arkitekten Bramante 149g kallades till den påv-
Peterskyrkans väldiga kupol, som skulle kunna rymma en
svensk landskyrka, konstruerades av Michelangelo men
uppfördes först 1589—90.
liga kurian. Bramante hade praktiserat som
kyrko-byggare i Lombardiet och där hämtat viktiga
lärdomar av traktens kyrkliga arkitektur från den äldre
medeltiden. Bland annat betroddes han i Rom med
uppdraget att planlägga och påbörja den nya
Peters-kyrkan, kristenhetens största tempel och den katolska
kyrkans främsta helgedom. Man har karakteriserat
Peterskyrkan som »Panteons kupol, staplad på
Kon-stantinbasilikans tunnvalv»; det är riktigare att
betrakta den som en utbildning i kolossal storlek av
rumsmotiv från den äldre medeltidens lombardiska
arkitektur, vars konstruktion och rumsgestaltning var
präglade av den forna orientaliska
valvbyggnadskonsten. Den antikiserande utsmyckningen med kolonner
och bjälklag är rent dekorativ, liksom den varit också
i antikens stora romerska byggnader. Bramante
närmade åter proportionerna hos denna dekorativa
utsmyckning till den romerska antikens kraft och
monumentalitet.
Bland dem som efter Bramante arbetade på
Peterskyrkan var tidens störste konstnär, Michelangelo,
som grundligt förändrade Bramantes plan utan att
avvika från hans konstruktionssystem. Michelangelo
konstruerade kyrkans gigantiska kupol, högt lyft på
en cylindrisk underbyggnad (tambur), som stödes av
strävpelare, maskerade av parvis ställda (kopplade)
kolonner. I fasaderna använde han kolossala kolonner
och pilastrar, som reser sig från byggnadens sockel
till dess taklist; det romerska bruket att anbringa
kolonnerna i våningar över varandra var därmed brutet.
Också i andra avseenden behandlade Michelangelo de
antika arkitekturformerna med djärv frihet. På ett
vis kom han dock nära andan i den romerska
byggnadskonsten, i det han behandlade byggnadskroppen
som ett block, ur vars massa rummet tycks vara
urholkat och de dekorativa detaljerna utmodellerade.
Senrenässansen (från 1530-talet) karakteriseras av
en reaktion mot Michelangelos individualistiska konst.
Den lärda och korrekta tillämpningen av den antika
byggnadskonstens regler var tidens ideal, som
starkast hävdades av den inflytelserike
arkitekturteoretikern och skicklige arkitekten Andrea Palla’dio.
Den »palladianska klassicismen» levde länge kvar
vid sidan av andra stilarter. Men Michelangelos idéer
kunde icke förkvävas. Själve Palladio begagnade gärna
de från sockel till taklist genomgående
kolossalkolonnerna, och den ivrige antikforskaren och stränge
regelskribenten Vignola kunde icke undandraga sig en
inspiration från Peterskyrkans centralparti, när han
utformade sitt främsta kyrkliga byggnadsverk,
Jesuskyr-kan (Il Gesu) i Rom, som blev urtypen för
barocktidens kyrkobyggnader. Il Gesü är en lösning av
problemet att förena långhus- och kupolbyggnad;
metoden att på fyra sidor stöda kupolen med tunnvalv av
dess egen spännvidd, varav ett betäcker långhusets
mittskepp, är en genom Michelangelo, Bramante och
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
