Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Bysans — Bysans makt och härlighet - Kejsaren gör entré — spelet kan börja - Bysantinsk konst — »Salomo jag har överträffat dig» - Djärva byggnadskonstruktioner - Konsten skildrar en högre värld
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
564 BYSANTINSK KONST _______________________________________________________________________
Kejsaren gör entré — spelet kan börja
Nu ljuder smattrande trumpetfanfarer. Kejsar
Jus-tinianus kommer och med honom en praktfull svit.
Långsamt passerar han den långa balustraden och
låter sig hyllas av folket. Så tar han plats,
hyllningsro-pen tystnar, och när spelet kan börja, låter han den
vita duken falla. Dörrarna, som hållit hästspannen
tillbaka, glider upp, och det första loppet stormar
fram längs banan.
Men tävlingarna var ingalunda alltid blott till
glädje för kejsaren. Justinianus och Teodora var en
gång nära att mista tronen vid ett uppror, som bröt ut
på hippodromen (532) och som kostade 30 000
människor livet, innan general Belisarius kvävde det i blod.
Det hände ofta under oroliga tider, att hippodromen
blev en starkare politisk makt än själve kejsaren.
T. o. m. han måste då böja sig för folkets enda
återstående politiska organ, cirkuspubliken.
»SALOMO JAG HAR ÖVERTRÄFFAT DIG»
Bysantinsk konst, det östromerska rikets
konst. Efter en kulturell nedgångsperiod under tiden
från 200-talets mitt till omkr. 500 framträder den
bysantinska konsten fullmogen på 500-talet, samtidigt
med att rikets sammanhållning och enhet tryggas av
Justinianus och hans stora härförare.
Den bysantinska kulturen är den sista produkten
av den sammansmältning mellan antik och orientalisk
odling som påbörjades genom Alexander den stores
grekiska kolonisation av Östern. Arvet från Hellas och
Rom kunde icke förlikas med Österlandets
kulturformer. Därför ser man också, hur de båda parterna
på olika områden trängde ut varandra. Det
östromerska rikets språk blev grekiskt, dess rättsväsende
romerskt, dess konst — liksom religion, styrelsesätt och
samhällsformer — orientalisk.
Djärva byggnadskonstruktioner
Det avgörande nya i den bysantinska arkitekturen
har redan omtalats i artikeln Byggnadskonst; det var
införandet av den lätta och eleganta asiatiska
valvkonstruktionen. Djärvast, ståtligast och formskönast
tillämpades denna konstruktion, när den allra först
upptogs av bysantinska arkitekter, särskilt i
Soffa-kyrkan i Konstantinopel (532—537).»Salomo, jaghar
överträffat dig!» utropade Justinianus, när han vid
Sofiakyrkans invigning trädde in under dess väldiga
kupolvalv. Föga äldre och icke så djärva (med
mittkupolen stödd av kransar om åtta halvkupoler eller
tunnvalv) är de ryktbara kyrkorna San Vitale i
Ra-venna och S:t Sergius och Bacchus i Konstantinopel,
båda ävenledes från Justinianus’ regeringstid.
Kupolarkitekturen blev den bysantinska
kyrkobygg-nadskonstens karakteristiska form i de nära tusen år
som riket sedan bestod och i själva verket ännu längre,
eftersom den grekisk-katolska kristenheten ännu i dag
bygger sina kyrkor efter dess mönster. Med stor
tra-ditionstrohet har man ända hittills hållit fast vid ett
fåtal typer, varav de vanligaste har korsform med
mittkupol, omgiven av fyra mindre kupoler.
Sofiakyrkans konstruktionssätt tillämpades på nytt i stor
skala först av turkiska moskéarkitekter på 1500-talet.
— Av världslig bysantinsk arkitektur med
konstnärlig syftning är föga bevarat, men man kan nämna de
mäktiga ruinerna av ett palats från 900-talet i
Konstantinopel, det s. k. Tekfur Serail.
Konsten skildrar en högre värld
Inom bildkonsten bevaras visserligen antika drag
genom kopiering och efterbildning, särskilt i målade
bokillustrationer (miniatyrer, bokmålningar, se
Boken), men i allt väsentligt råder den österländska
andan. De stora mosaiksviterna från 500-talets kyrkor
i Ravenna visar övergången från romersk-hellenistisk
naturalism (San Apollinare) till ett strängt och
ceremoniöst allvar (San Vitale, San Apollinare in classe),
uttryckt i gestalter som står i stelt majestät långt
utanför vanliga människors värld. Denna uppfattning
är också betingad av den dyrbara mosaiktekniken,
som kräver en monumental form. Det utomvärldsliga
och övernaturliga blir allt framgent de bysantinska
mosaikernas och målningarnas ämneskrets. De ville
icke avbilda vad ögonen ser utan antyda hemligheter
ur en högre värld — varvid man icke alltid framhöll
någon gradskillnad mellan kejsarens hov och
helgonens himmel. I all sin upphöjdhet har detta måleri
ett drag som ofta kan påminna om vår tids
expressionism, och dess stränga allvar utesluter icke att ett
livligt, stundom t. o. m. dramatiskt uttryck eller en
lyrisk känsla bryter genom den högtidliga formen,
t. ex. i mosaikerna med motiv ur den bibliska
historien i Markuskyrkan i Venedig eller i
freskomål-ningar i olika kyrkor på Balkanhalvön från
århundradena närmast före det östromerska rikets fall.
Från det bysantinska måleriet härstammar den
grekisk-katolska kyrkans helgonmålningar (ikoner) i rätt
nedstigande led. Ända fram till omkr. 1300
behärskade bysantinismen också Italiens måleri.
Av skulptur (se Bildhuggarkonst) förekom
friskulptur ganska sparsamt. Figurskulpturen var
huvudsakligen begränsad till reliefer, oftast i litet format
och gärna i elfenben eller guld. Se vidare Bysans.
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
