Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Camping — åter till naturen - Den idealiska tältplatsen - Lev enkelt och sov gott - Allas lycka kan bli ingens - Canada — vetets och skogarnas dominion
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
578 CANADA _____________________________________
träfflig sak i myggrika trakter och då det gäller att
snabbt slå läger. Större tält erfordras, när campingen
skall bli av mera stationär natur.
Välj tältplatsen med omsorg! Tala först med
markägaren! Att vakna en morgon av att kossorna står och
mumsar på tältduk och staglinor kan beröva den
vackraste plats dess skönhetsvärden och tältlivet dess
behag.
Tälta gärna högt upp! På så sätt slipper du både
vattenfloder och mygg. Endast om det är mycket
blåsigt kan det vara skäl att söka lä.
Slå inte upp tältet under träd. Ty blir det regn,
slår snart vattendropparna impregneringen ur duken.
Men ordna ett skydd för morgonsolen, om du inte
vill gå upp med den. Det bästa tält kan förvandlas till
en bastu av solvärmen — det tänker man inte alltid
på, när man slår läger på kvällen!
Lev enkelt och sov gott
Laga framför allt, att du ligger skapligt! Ett lager
av granris, ljung eller halm samt ovanpå detta några
tidningar är det bästa underlaget under tältbottnen.
Men kvistarna bör läggas i skikt med tjockändan
underst.
Matfrågan är ytterst viktig — knorrar magen, är
nöjet förstört. Det är av vikt, att man gör klart för sig,
vad som kan köpas på vägen eller i närheten av
boplatsen. Man bör framför allt söka ordna så, att man
slipper ta med sig potatis och andra tunga och
skrymmande ingredienser. Bäst är att söka nöja sig med
vakuumtorkade rätter, som väger obetydligt och har
stort näringsvärde, kryddor samt i nödfall konserver.
Litet näver och torra stickor kan man samla upp mot
slutet av vandringen för att ha till tändning, om man
inte är säker på att det finns torr ved vid tältplatsen.
Laga inte maten över öppen eld under den torra
årstiden! Sprit- eller bensinkök är kanske inte så
vackert som ett sprakande bål men långt mera praktiskt
och ofarligt.
Allas lycka kan bli ingens
Till sist ett litet men viktigt kapitel: Visa tältvett!
Nya lagar, t. ex. strandlagen, som i stort sett gör
marken 300 m från stranden inåt land till »allmänt
område», har givit friluftsfolket ökade möjligheter
till trivsel. Men det stadgas också i lag, att den som
skräpar ned med glas, avfall, papper etc. på ett
område som av länsstyrelse reserverats för friluftsliv,
kan straffas med böter på upp till 300 kronor.
Markägare skall numera hjälpa friluftsfolket att nå
campingområden, t. ex. genom att bygga broar. Några
inskränkningar i camparnas rättigheter finns dock:
1. Gårds-, park- och trädgårdsområden är skyddade
för intrång av obehöriga liksom inhägnade eller klart
avgränsade enskilda områden (mindre holmar osv.).
2. Olovlig väg eller gångstig får ej tagas över
annans tomt, åker och äng, vilka därav kan skadas.
3. Fiske (och naturligtvis jakt) får ej utan
vederbörligt tillstånd och lösande av ev. kort utövas på
annans mark.
4. Fridlysta trakter, forngravar etc. är skyddade.
Lämna campingplatsen i precis det skick vari du
själv önskar finna den, annars är det fara värt att —
som skalden Einar Malm uttryckt saken — »den lycka,
som skulle vara allas, blir ingens».
VETETS OCH SKOGARNAS DOMINION
CäN’ADA. Väldiga snötyngda barrskogar,
rim-frostpudrade myrmarker, några betande älgar och
vapitihjortar inne i skogsdunklets lä, en flock
hungervilda jagande vargar, buktande spår av mink, mård
och bäver i snödrivorna och slutligen en stillhet och
tystnad, så överväldigande och genomträngande, att
den nästan kan gripas med händerna — är inte detta
den bild som för de flesta av oss får representera
Canada, det brittiska samväldets största och
ödsligaste dominion? Eller ser vi framför oss vindpinade
tundror, vars förkrossande vita tomhet blott förstärks
av det slingrande spåret efter en ensam hundsläde,
den ensliga handelsstationen med
Hudsonbaykompa-niets flagga, civilisationens sista utpost i ödemarken,
där de kringströvande jägarna byter sina nyfångade
pälsverk mot ammunition, kaffe, socker, mjöl och
dålig whisky? Mycket i denna uppfattning har vi i så
fall att tacka Jack London för genom hans lysande
skildringar av vildmarkslivet i Nordamerikas
vid
sträckta gränstrakter mot polarområdena längst i
norr. Och intrycket har förstärkts av många andra
naturromantiska och civilisationströtta författare.
Men är bilden riktig?
Ungefär vid samma tid som Jack Londons ryktbara
bok »Skriet från vildmarken» utkom, alltså vid
senaste sekelskiftet, yttrade Canadas dåvarande
premiärminister W. Lauricr: »Det tjugonde århundradet
blir Canadas.» En allt stridare ström av europeiska
invandrare hade också vid det laget börjat söka sig
in mot de bördiga prärieprovinserna i landets inre.
Åtskilligt tydde på att liksom Förenta staterna under
det nittonde seklet från en ringa början blivit en av
världens största och mäktigaste stater, så skulle nu
en likartad utveckling sätta in i Canada.
I flera avseenden fick Laurier rätt, även om bistra
klimatförhållanden, två förödande världskrig och
svårartade lågkonjunkturer lade hinder i vägen för
en exploatering av landets resurser och en ökning av
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
