Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Danmark — der er et yndigt land - Envälde och reformer - En farofylld tid - Danmarks författning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
658 DANMARK _______________________________________
männens bombardemang av Köpenhamn 1807 ledde
till en ny katastrof. Bundet vid Napoleons politik miste
Danmark Norge; på kriget följde statsbankrutt, och
först på 1830-talet började landet ånyo repa sig.
Den följande tiden karakteriserades främst av det
ekonomiska uppsvinget. Svåra slitningar med det
framväxande nationalistiska tyska riket ledde till de
båda krigen 1848—50 och 1864, varigenom de tyska
landsdelarna förlorades till Preussen.
Under mellankrigsåren kunde det nordiska
samarbetet på skilda områden alltmera stärkas, och en ny
gemenskapskänsla växte fram. Ett försök efter andra
världskrigets utbrott 1939 att skapa även en politisk
grundval för ett gemensamt nordiskt uppträdande
ledde till det nordiska statschefsmötet i Stockholm men
icke till praktiska resultat.
En farofylld tid
Danmark hade före krigsutbrottet sökt säkra sin
fred genom en icke-angreppspakt med Tyskland, men
9 april 1940 besattes landet av tyska trupper.
Konungen och regeringen erkände under protest
ockupationens faktiska resultat, och till en början fortsatte den
danska civilförvaltningen och statsmaskineriet att
fungera relativt ostört. 1942 framtvingade emellertid
ockupationsmakten ett regeringsskifte, Danmark
tvingades underteckna antikominternpakten, och de tyska
övergreppen i Danmarks inrepolitiska förhållanden
blev alltmer långtgående. Då de tyska åtgärderna
hotade Danmarks rättsordning, framträdde en allt
starkare opposition, som till stor del tog sig uttryck i
underjordiskt arbete, sabotage m. m., sedan
ockupationsmakten förhindrat varje form av fri meningsyttring. I
augusti—september 1943 ledde tillståndet till öppen
kris. Tyskarna införde undantagstillstånd, konungen,
som under ockupationen stått som den enande
symbolen för alla danskar, isolerades och regeringen
avgick. Trots ivriga ansträngningar förmådde
ockupationsmakten icke finna någon dansk quisling beredd
att överta regeringsansvaret. Situationen skärptes
ytterligare genom de tyska våldsåtgärderna mot
Danmarks ca 6 000 judar. En välorganiserad
flyktingstra-fik kunde väl rädda flertalet danska judar över till
Sverige, men en del greps av tyskarna och
deporterades. Från hösten 1943 inträdde Danmark de facto som
krigförande i de allierades led.
Efter den tyska kapitulationen och landets slutliga
befrielse i maj 1945 hade Danmark stora svårigheter
att kämpa emot. Ockupationsmaktens föregående
ut-sugningspolitik, bristen på industriella råvaror och
valutasvårigheter hämmade till en början i hög grad
återuppbyggnadsarbetet. Till dessa svårigheter kom
därjämte den stora upprensningen bland
ockupations-tidens många landsförrädare och försörjningen av
många hundratusentals tyska flyktingar.
Allt eftersom Danmarks främsta handelspartners i
Europa — England och Västtyskland -—- återhämtat
sig efter storkrigets förödelse har det danska
försörj-ningsläget också förbättrats. Händelserna under och
efter andra världskriget har emellertid uppenbarat
för alla danskar landets strategiskt ömtåliga läge. Ett
nordiskt försvarsförbund föreföll därför vara ett vitalt
danskt intresse, och när de svensk-dansk-norska
förhandlingarna om ett dylikt strandade, utlöste detta
stor besvikelse. I april 1949 anslöt sig Danmark till
Atlantpakten och har därefter kunnat begynna en
reorganisation av sin försvarsmakt med amerikansk
hjälp.
Danmarks författning
I Danmark rådde 1660—1849 under »Kongelovens»
tid envälde, tills en serie av författningsändringar 1849
—66 gav landet ett konstitutionellt statsskick. Efter
årtiondens upprivande författningsstrider genomdrevs
omkring sekelslutet i praxis ett
underhusparlamenta-riskt styrelsesätt, och 1915 demokratiserades
författningen helt genom eliminerandet av första kammarens
(landstingets) plutokratiska karaktär och införandet
av kvinnlig rösträtt till bägge kamrarna. 1920 års
ändringar betingades mest av Sönderjyllands
införlivande. En stor grundlagsreform genomfördes 1953, då
man bl. a. avskaffade landstinget och övergick till
en-kammarsystem.
Sedan 1953 är den danska kungamakten ärftlig även
på kvinnolinjen; regentens söner ärver dock oavsett
ålder före döttrarna. Kungen äger de befogenheter,
som vanligen tillkommer honom i en konstitutionell
monarki. Vid sin sida har han ett av honom själv
utnämnt statsråd. Dess officiella sammanträden, som även
myndig tronföljare äger bevista, kan hållas inför
konungen men även utan honom med statsministern som
ordförande. Den största betydelsen för regeringsarbetet
har ministrarnas sammanträden på egen hand,
ministermötena. De omnämns ej i författningen, men de har
i praktiken avgörande betydelse (jfr
statsrådsberedningen i Sverige). De danska statsråden har en
förhållandevis fri ställning både mot sina kolleger och mot
underordnade myndigheter, ministerstyrelse.
Riksdagen, kallad folketinget, har 179 ledamöter, av
vilka 2 representerar Färöarna och 2 Grönland. Valen
är proportionella och rösträttsåldern 23 år.
Ett lagförslag skall genomgå tre behandlingar i
folketinget, innan det slutgiltigt antas. I stort sett motsvarar
det danska folketingets befogenheter den svenska
riksdagens.
För grundlagsändring fordras i Danmark bl. a.
folkomröstning. Därvid krävs för positivt beslut en
majoritet, som utgör minst 45 % av de röstberättigade. (Vid
folkomröstningen 1953 röstade 46 % av de
röstberättigade för författningsändringen.) 1953 infördes också
lagreferendum. Ett lagförslag skall underkastas
folkomröstning, om minst en tredjedel av folketingets
ledamöter framställer krav därom inom tre dagar efter
förslagets antagande i folketinget. Vissa lagar, särskilt
finanslagarna, är undantagna från dessa bestämmelser.
Om majoriteten av de röstande förkastar förslaget och
om denna majoritet utgör minst 30 % av väljarkåren,
har förslaget fallit.
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
