Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dansen — rytmens och rörelsens konst - Folkdansens död och förnyelse - Dansen blir skön konst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
66O DANSEN_____________________________________________________________________________
Den indiske dansören Ram Gopal och hans partner som
guden Siva och hans gemål Parvati i en dans som grundar sig
på kathakali-tekniken.
många medel att stegra den religiösa extasen. Den
dansande koncentrerar sig då på sig själv. Genom bisarra,
våldsamma rörelser i olika kroppsdelar, genom ett
onaturligt bändande, brytande, uttänjande av
lemmarna, genom ändlöst snurrande kring den egna
axeln, försätter han sig i en extas, som dövar
medvetandet. Han tycker sig då stå i kontakt med gudomen.
Vid sidan om denna inåtriktade dansform finns en
utåtriktad, skådespelsaktig, där de dansande — i
grupper, parvis eller solo — utför »naturliga»
dans-rörelser. Även den utåtriktade dansen medför extas
men av annan art — den är i regel glad och
kombineras gärna med teatermässiga element som pantomim
och masker.
Den mesta »folkdansen» tillhör den senare typen.
Renodlad religiös extasdans finns dock fortfarande
kvar här och där i avkrokar, även hos t. ex. finska,
turkiska, mongoliska stammar, där man berusar sig
med brännvin och dansar orgiastiskt på de dödas
gravar och den trolltrummande medicinmannen utför
inspirerad sjamandans.
Människokroppens rörelsemöjligheter är
begränsade, och danselementen kom att bli sig ganska lika
på vitt skilda platser och i vitt skilda tider.
Gåsmarsch-danser och ringdanser, urgamla i Europa, finns också
överallt t. ex. hos Afrikas negrer. De primitivas
krigsdanser med spjut och svärd, går igen i kaukasiernas
raffinerade dolkdans (kintauri) och
Yorkshire-bor-nas svärddans. De engelska morrice-dansarna anses
upprepa uråldriga trollkarlssteg och dansar ej olikt
de afrikanska medicinmännen. Och
fruktbarhetsdan-sernas sexualrörelser, som vi ser i söderhavsfilmerna
och hos Katherine Dunhams negrer, anträffades för
ej länge sedan av Ernst Idla i avsides bygder i Estland.
Den utåtvridning av knän och fötter, som
karakteriserar vår klassiska balett och sattes i system kring år
1700 av Pierre Beauchamp [båsjang/], chef för
Ludvig XIV:s dansakademi, förekommer allmänt i indisk,
indonesisk och kinesisk dans. Balettens tåspetssteg har
en viss motsvarighet i Kaukasus och torde ha funnits
hos antikens hellener.
Folkdansens död och förnyelse
Folkdanserna håller på att dö ut överallt i världen
eller förvanskas till varietéglädje och
turistattraktion. I seklets början reste svensken Rolf de Maré
omkring i Indien, Indonesien och Afrika, utrustad med
filmkamera. Överallt filmade han de lokala danserna.
Han fick på så vis ihop en mycket stor och unik
samling dansfilmer, som nu förvaras i Dansmuseet i
Stockholms opera. Han är övertygad om att de flesta av
dessa danser ej längre praktiseras.
Överallt har därför uppstått en rörelse för att
uppteckna vad som ännu finns kvar av de gamla danserna
och om möjligt göra dem levande på nytt. I Sverige
togs initiativet av föreningen Philo’choros, som
stiftades 1880 i Uppsala, och fortsattes av Svenska
folkdansens vänner med lokalföreningar landet runt. Se
vidare Folkdans.
I Spanien hade man nästan upphört att intressera sig
för spansk dans, då danserskan Argentina tog sig för
att på 10-talet återuppliva den i ren, ursprunglig form,
med en storartad blomstring som följd. I Indien
spelades motsvarande roll av diktaren nobelpristagaren
Ta-gore och en rad danskonstnärer med Uday Shan-Kar
som en av de första och Ram Gopal som den senaste.
De amerikanska negrernas danser togs om hand av
Katherine Dunham, indianernas av Reginald
Lau-bin. I Estland verkade Ernst Idla, numera svensk
undersåte och verksam i Sverige. Ett enastående
arbete utfördes i Sovjetunionen med dess hundratals folk.
Ett oerhört rikt material har där upptecknats, och
demonstreras nu av statliga ambulerande folkdanstrupper.
Dansen blir skön konst
Över hela världen har alltså dansats sedan
urminnes tid.
Men i och med att kulturen steg hos vissa folk,
dämpades skräcken för gudarna. Dansandets
ursprungliga, religiösa karaktär suddades ut. Man tog i stället
fasta på det estetiska momentet. Dansen blev en skön
konst, som förfinades och utvecklades av konstnärer.
Detta skedde vid furstehoven.
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
