Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Difteri — halssjukdom med sviter - Skyddsympning mot difteri - Diplomati — beskickningar och konsulat - Konsulatväsen - Beskickningarnas och konsulatens uppgifter - Diplomaternas rang
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
710 DIPLOMATI _______________________________
skilt kraftig, kan även en ympad sjukna i difteri, och
sjukdomen kan t. o. m. medföra döden. Man räknar
dock med att på ett ympat barn som sjuknar
kommer minst 25 fall bland icke ympade bam, och på varje
ympat barn som dör kommer mer än 100 dödsfall
bland de icke ympade.
Skyddsympning mot difteri utgör således ett gott
vapen i kampen mot en av våra svåraste smittosamma
sjukdomar, men de växlingar i sjukdomens karaktär
och frekvens som man tidigare iakttagit gör det
möjligt, att sjukdomen trots ympningarna åter kan blossa
upp och anta en elakartad karaktär.
BESKICKNINGAR OCH KONSULAT
DiPLOMÄTI. Ordet, som är grekiskt (diplo’n), har
nått oss via franskan. Det betydde ursprungligen »att
lägga ihop», nämligen ett pass eller annat dokument.
Diplomati betyder ungefär: den verksamhet som går
ut på att upprätthålla internationella förbindelser och
tillvarata landsmäns intressen i främmande land.
Diplomatins främsta medel är underhandlingar.
Diplomatiska representanter eller »sändebud»
omtalas redan under det egyptiska rikets tid. I det gamla
Hellas och under det romerska väldet upprätthölls
tydligen tidvis reguljära diplomatiska förbindelser
mellan staterna. Det var dock först under medeltiden som
fast stationerade sändebud började förekomma,
tidigast kanske i de små republikerna i Italien, där
diplomaten först erkändes som yrkesman, men även inom
hansaförbundet. England, Frankrike och Spanien tog
så småningom upp seden. Men allmänt utbredd blev
han inte förrän på 1600-talet. Sverige utsände tid efter
annan residerande sändebud så tidigt som på
1500-talet.
Konsulatväsen
Utrikestjänsten omfattar också konsulatväsen. Den
konsulära verksamheten går främst ut på att tillvarata
ett lands ekonomiska intressen, särskilt
handelsintressen, i ett annat land. Numera skär sig emellertid ofta
linjerna för diplomaternas och konsulernas
verksamhet. En beskickning (gemensamt namn på ambassader
och legationer) handlägger stundom konsulära
ärenden, och det finns konsulat som har politisk
rapportering. I Sverige och många andra länder är
diplomatisk tjänst och konsulatväsen sammanslagna till en
utrikesstat.
Konsulatväsendet stammar från medeltiden, då
handelsstäderna utsåg egna domare, dels på sina
handelsfartyg, dels vid handelsstationer och lastningsplatser
som grundades bortom haven. Där skipade de rätt
över sina landsmän. I särskilda överenskommelser
(s. k. kapitulationer) med länder där de verkade
fastställdes deras myndighet. Allteftersom
kapitulationerna efterhand avvecklades, minskades
konsulatväsendets betydelse.
Med den moderna handelns utveckling fick
konsulaten emellertid nya uppgifter och utvecklades till
sin nuvarande form.
Beskickningarnas och konsulatens uppgifter
En beskickning följer utvecklingen i det land där den
ligger, »anställningslandet», rapporterar till sitt
utrikesdepartement om politiska förhållanden, ny
lagstiftning och vad den för övrigt bedömer kan
intressera hemlandsregeringen. Den förhandlar med
anställ-ningslandets myndigheter, framför sin regerings
meddelanden och önskemål till dessa, skriftliga eller
muntliga, officiellt eller »underhand». Beskickningen skall
hjälpa landsmän tillrätta och bistå dem samt
överhuvud taget söka främja sitt eget lands intresse i
anställningslandet. Ett viktigt led därvid är att skapa
kontakter för olika områden. — Numera finns också
sändebud med diplomatisk personal vid Förenta
Nationerna.
I motsats till vad som i regel gäller diplomaterna
verkar konsulerna också i andra orter än
huvudstäderna. De samlar upplysningar om marknads- och
handelsförhållanden och rapporterar till sina
utrikesdepartement - eller till sin beskickning, om sådan finns
i anställningslandet - angående dessa och andra
ekonomiska frågor. Vidare håller de uppsikt över den
egna sjöfarten i anställningsstaden, söker lösa tvister
ombord, låter hemsända besättningen på haverister och
hjälper landsmän som kommit i delo med
anställnings-landets myndigheter eller överhuvud taget är
nödställda. De tar också befattning med arv efter avlidna
landsmän, vilket utgör en stor del av verksamheten vid
vissa konsulat i Förenta Staterna.
Diplomaternas rang
En beskickning är antingen ambassad eller legation
och chefen antingen ambassadör eller minister
(envoyé). Ambassadören har den högsta rangen. På en och
samma plats bestäms rangordningen ambassadörerna
resp, ministrarna emellan efter den dag då de lämnat
sina kreditivbrev (anställningshandlingar) hos
statsöverhuvudet. Den äldste beskickningschefen kallas
doyen [doajäng’j och är talesman eller representant
för »diplomatiska kåren» på platsen. En beskickning
kan också undantagsvis — i mindre huvudstad eller
vid beskickningschefens frånvaro — förestås av en
chargé d’affaires [sjarsje’dafä’r], en lägre tjänsteman,
vilken i rang går efter ambassadörer och ministrar.
Förr i världen utväxlade blott stormakterna ambassa-
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
