Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dogm — trons skiltvakt - Domstolar och rättskipning — hur rätt skipas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
728 DOMSTOLAR ______________________________________
århundradenas dogmatiska arbete bestod blott i att
läromässigt framställa det trosinnehåll, som i Nya
testamentet framträtt under mer fria former. De
främsta av de urkyrkliga dogmerna var
treenighetsdog-men (Gud Fader, Son och den helige Ande) samt
dogmen om Kristi s. k. två naturer, dvs. att Kristus, såsom
Luther senare uttryckte saken, var »sann Gud och
tillika sann människa».
Det urkyrkliga dogmat sammanställdes snart till en
trosbekännelse, den s. k. apostoliska trosbekännelsen,
som ännu läses varj e söndag i våra svenska högmässor.
Medan dogmen under den första kristna tiden
endast utgjorde ett försök att med mänskliga ord och
termer fånga ett gudomligt innehåll, började man
under den romersk-katolska tiden mer och mer att i
dogmen se något absolut, ett konkret och riktigt uttryck
för en gudomlig sanning. I den av människoord
formade dogmen låg inneslutet ett auktoritativt
gudomligt budskap, som i alla delar var evigt giltigt och
oföränderligt. Denna syn på dogmat gäller ännu i den
romersk-katolska kyrkan. Karakteristiskt för den
romerska synen är vidare att den romerska kyrkan
genom gudomligt uppdrag anses vara mäktig att själv
producera nya dogmer, som äger övernaturlig och evig
giltighet.
På grund härav har tillkommit
transsubstantiations-dogmen 1215 (nattvardselementens förvandling till
Kristi lekamen och blod), dogmen om Marias
obeflac
kade avlelse 1854, dogmen om påvens ofelbarhet 1870
samt dogmen om Marias himmelsfärd 1950. Den
romerska kyrkan kräver att alla katoliker skall tro på
dessa dogmer.
Den evangeliska uppfattningen av dogmerna utgår
från den grundläggande trosinställningen att endast
bibeln skall varaiättesnöre för människans tro.
Protestantismen förkastar därför den romerska åsikten att
kyrkan själv skulle kunna på ett övernaturligt sätt fixera
trossatser i enlighet med den kyrkliga traditionen.
I den evangeliska kyrkan har aldrig angivits vad
som är dogmer i egentlig mening och vad som kan
hänföras till lärosatser i mer allmän bemärkelse. I
Konkordieformeln, 1580, den yngsta av de lutherska
bekännelseskrifterna, heter det angående bekännelser och
symbola, att de icke har makt att döma, utan att de
allenast bär vittnesbörd om vår lära och uttyder henne.
Vare sig man talar om dogmer eller lärosatser, så
är de nödvändiga för den kristna tron. Deras uppgift
är att skydda tron från att glida ut i allsköns
spekulation. De är att likna vid flodbädden, i vilka Andens
ström går fram genom världen. Utan dogmer och
lärosatser skulle det lätt bli »andliga översvämningar»
med förödande verkningar på det religiösa livet. För
att förstå dogmens väsen måste man förnimma »den
varma realiteten bakom dogmernas ordgaller», icke
trälbindas av dem utan upptäcka den andliga sanning,
som de är till för att skydda.
HUR RATT SKIPAS
Domstolar och rättskipning.
Endom-stols viktigaste uppgift är att genom dom fastställa
vad som i konkreta fall är rätt mellan tvistande parter.
Formen för denna rättskipning är rättegång. Vid sidan
av den dömande verksamheten handlägger domstolen
också vissa domstolsärenden, där något
partsförhål-lande i allmänhet inte föreligger, exempelvis
förordnar förmyndare, beviljar lagfarter och inteckningar,
inregistrerar bouppteckningar och äktenskapsförord
m. m. Domstolarnas befattning med ärendena är
visserligen betydelsefull men dock ej av samma vikt som
handhavandet av rättegångarna.
Den som av någon anledning anser sig äga ett
rättsligt anspråk mot en annan — såsom att få betalt för
en fordran eller ersättning på grund av den andres
kontraktsbrott eller att utfå egendom, som den andre
obehörigen besitter — får icke själv taga sig rätt. En
sådan självtäkt är nämligen straffbar. I stället måste
den som vill göra sin rätt gällande (käranden) väcka
talan vid domstol mot den andre (svaranden). Sedan
domstolen i rättegång prövat anspråket och meddelat
dom i anledning av detta, kan käranden därefter genom
exekutiv myndighet få domen verkställd.
I de nu antydda fallen är det närmast fråga om
rättegång i s. k. tvistemål, dvs. mål av civilrättslig natur.
Även i brottmål, där domstolen prövar om någon som
påstås ha begått brott skall dömas till straff eller
annan påföljd, sker denna prövning i rättegång mellan
två parter, åklagaren och den tilltalade. Åklagaren
företräder därvid samhällets anspråk på att den
brottslige skall få det straff, som enligt lagen skall följa på
brottet.
I sin verksamhet fullgör domstolen en statlig
funktion men intar härvid en av statsmakterna i övrigt
ganska oberoende ställning. Detta framgår bl. a.
därav, att staten själv (kronan) kan vara part — såväl
kärande som svarande — i rättegång och då blir på
samma sätt som enskild part bunden av domstolens
avgörande. Den viktiga grundsatsen om domstolarnas
självständighet erkännes allmänt i länder, där
demokrati råder, och framhölls redan av en av
upplysningstidens främsta politiska författare Montesquieu,
vilken i sitt verk De Vesprit des lois (Om lagarnas anda)
gav uttryck för principen att den styrande, den
lagstiftande och den dömande makten borde tillkomma
skilda utövare.
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
