Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Död och dödsföreställningar — bakom livets port - Är döden naturlig? - Den döde är farlig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DÖD OCH DÖDSFÖRESTÄLLNINGAR 757
Ovanstående medeltida miniatyrer ger expressiva uttryck åt kristna dödsföreställningar. T. v. ser vi hur den döende
anbefaller sin själ åt Gud och hur helvetets och himmelens makter strider om denna stackars själ då den lämnat kroppen.
Bilden t. h. åskådliggör hur döden har besegrats genom Kristi offerdöd på korset och hans uppståndelse: när domsbasunerna
ljuder står de hädangångna upp ur sina gravar.
dock lever när jag dör, skall även ni leva när ni dör.»
På vägen mötte insekten en hare och överlämnade
budskapet åt honom. Men då haren kom till människorna,
sade den: »Jag kommer från månen för att säga er:
Liksom jag dör och försvinner när jag dör, skall även
ni dö och bli till intet.»
Döden är ett misstag, det är innehållet i myterna och
fablerna om döden.
Den döde är farlig
Bland eskimåerna på Grönland gäller regeln, att om
någon haft med en död att göra, så måste han under
tre dygn vistas på den inre delen av britsen i hyddan,
med bortvänt ansikte och ryggen mot golvet. Han får
under denna tid inte komma ned på golvet. Sina behov
får han uträtta inne i hyddan i särskilda för ändamålet
förfärdigade kärl. Han får inte tala med någon, och
hans mat skall räckas honom av andra. Han kallas
under denna tid alitsissoq, »en som väntar på att få det
på avstånd», ty alla som haft beröring med lik anses
orena och farliga. När tre dagar förflutit, får mannen
som förut gå på jakt men måste först företa en mängd
ceremonier och kallas nu tigussisoq, »en som återtar
sina vanor» (Knud Rasmussen).
Men den döde är inte bara farlig på sådant sätt som
här skildrats utan även därigenom att han kan gå igen
och ställa till med åtskillig förtret för de efterlevande.
Dessa måste därför skydda sig mot den döde. Många
dödsbruk går ut på att lura honom. Man bär ut den
döda kroppen en annan väg ur huset än den vanliga.
Eller man sätter igen dörren sedan den döde passerat
där. Den döde skall förhindras att finna vägen tillbaka
hem igen.
Runt jorden finner man liknande bruk och
föreställningar. Tron att den döde kan gå igen är allmänt
utbredd. I det svenska ordet »jordfästning» döljer sig
troligen några urgamla föreställningar om
nödvändigheten att fästa den döde vid jorden. Även det vanliga
uttrycket »vila i frid», som ännu alltjämt uttalas vid
många svenska bårar, torde rymma en
undermedveten tanke på möjligheten av den dödes ostadighet. I
det gamla Indien band man för säkerhets skull
samman såväl tummar som tår för att förhindra den
bortgångnes återvändande.
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
