Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Egeisk kultur — den europeiska kulturens vagga - Kretas kultur uppstod i »havens mötespunkt» - Antikens stora författare skildrade Kretas välde - Moderna bekvämligheter i palats för 3500 år sedan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
766 EGEISK KULTUR __________________________________
ning men löper i tiden ganska parallellt med den
övriga. De senaste undersökningarna på Cypern har
visat, att kulturen på denna ö även hör samman med
den egeiska kulturen.
Kretas kultur uppstod i »havens mötespunkt»
Den engelske forskaren Arthur Evans, som gjort de
första vetenskapliga undersökningarna på Kreta, har
kallat ön »den europeiska kulturens vagga», och
betonar, att Kreta har sitt geografiska läge i havens
mötespunkt att tacka för denna värdighet. Den i
forntiden viktigaste staden på Kreta har varit Knossos,
belägen strax invid öns norra kust. Men även det på
sydkusten belägna Faistos rymde ett konungapalats,
som i storlek och glans tävlade med det i Knossos
befintliga. Men vi vet inte om Faistos och Knossos var
huvudstäder i två skilda konungariken, eller om
palatset i Faistos, vilket åtminstone för vissa perioder
synes sannolikare, endast var ett sekundärt residens
för den kretiske storkonungen i Knossos.
Kretas kulturella och politiska storhetstid
sammanfaller med dess bronsålder, inledd här såsom i de flesta
andra länder av en kopparålder. Och inte bara på
Kreta utan också i det kontinentala Grekland, på de
egeiska öarna och i Mindre Asien samt i Babylonien
och Egypten är bronsåldern en kulturens och
samhällslivets blomstringstid, som i allmänhet når sin
höjdpunkt i det andra förkristna årtusendets förra
hälft. Då strålade i sin forntida prakt icke blott
Knossos, Myke’ne och Troja utan även det semitiska
Babylon och det egyptiska Tebe.
Vi vet inte med säkerhet om kulturutvecklingen på
Kreta uppburits av samma folk under hela den här
ifrågavarande tidrymden. Men fynden från de olika
avlagringarna uppvisar en stor enhetlighet, vilket
tyder på relativt lugna förhållanden till omkr. 1400,
då en katastrof tycks ha inträffat med olycksdigert
främmande inflytande till följd. Utvecklingen på
fastlandet är svårare att överblicka. Där tycks furstarna i
t. ex. Argos, Tiryns, Mykene och Troja ha suttit i stora
borgar. Möjligen var de representanter för den kretiska
statens expansion och Främlingar hos ett i viss mån
underkuvat folk, som levde i borgens omgivning.
Under den egeiska kulturens blomstringstid synes
Kreta i första hand ha varit den givande parten i
förhållande till såväl fastlandet som öarna. Givetvis har
även Kreta fått impulser från Babylonien och
Egypten men det har omformat dem efter sin egenart. Vår
kunskap om den egeiska kulturen grundar sig främst
på de vid utgrävningarna tillvaratagna fynden. Men
också de antika författarnas utsago är av intresse.
Antikens stora författare skildrade Kretas välde
»Kreta, så heter ett land mitt ute på blånande djupet,
V ågomsvallat och bördigt och skönt; där finnes det
mänskor,
Tusentals, en oräknelig mängd, och nittio städer.
Språken där ljuda i kapp om varann, ty där finnas
. . . akaier,
Finnas behjärtade kreter i mängd och stolta kydoner,
Finnas ock dorer av stammarna tre ochbålde pelasger.
Men bland städerna Knossos är störst, där Minos var
konung.»
Med dessa ord i Odysséens nittonde sång förråder
Homeros den uppskattning av den kretiska kulturens
svunna glans och storhet som rådde bland dåtidens
greker. Under minst fyra århundraden hade
traditionerna från de stora hjältarnas tid levat och
förvandlats på de yrkesmässiga sångarnas läppar, innan
Homeros 800 f. Kr. slutgiltigt om-och sammandiktade
det väsentligaste av denna gamla heliga sångskatt.
Sedan modern forskning givit oss kunskap om Troja och
Tiryns, Mykene och Knossos, utgör Homeros’ och
He-siodos’ verk en kunskapskälla av hög rang. Även den
gamle historiefadern Herodotos från Halikamassos
(400-talet f. Kr.) har i belysning av den moderna
arkeologins nyaste rön visat sig pålitligare än man trott.
Han förtäljer bl. a., att Mindre Asiens karier »i gamla
dagar lydde under Minos» och »bemannade Minos’
skepp, så ofta han anlitade dem» samt att karierna
»själva påstod sig vara från Kreta», under det att även
de i Mindre Asiens sydvästra höm boende lykiema
»ursprungligen kommit från Kreta, ty i gamla dagar
besatt barbarer hela Kreta».
Dessutom får. vi veta, att »Minos underlade sig
månget land och var lyckosam i krig» samt att han
»tillvällade sig konungadömet på Kreta». Liknande
uppgifter påträffar vi i den store atenske historikern
Tukydides’ bok om det peloponnesiska kriget. Även
Platon, Aristoteles och Plutarkos lämnar en del
intressanta upplysningar rörande Kreta och dess
förhållanden. Genom de antika författarna får vi sålunda
Minos’ identitet såsom storkonung på Kreta och en
havens härskare bekräftad. Vi får också en antydan
om att folkvandringar försiggått mellan Kreta och
Mindre Asiens västkust under förhistorisk tid, och vi
finner bevis på att grekerna bevarat ett levande minne
av en förgrekisk högkultur strax utanför Hellas’
portar och att den grekiska stammens förfäder i en
avlägsen sagolik forntid kommit i beröring, väl icke
alltid på ett fredligt sätt, med en överlägsen odling och
ett mognare samhällsskick än deras eget.
Moderna bekvämligheter i palats för 3 500 år sedan
De av Arthur Evans upptäckta palatsruinerna i
Knossos tillhör huvudsakligen det palats som byggdes
omkring 1800 f. Kr. på ruinerna av en äldre
konunga-boning och omkring 1550 återuppfördes efter en brand.
Palatset har en nästan kvadratisk grundplan av 22 000
m2 yta. I mitten finns en stor borggård och kring
denna en verklig »labyrint» av salar, rum, korrido-
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
