Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Eldbegängelse — modern gravskicksreform - Elefant — djurvärldens jättar - Pyrrhus och Hannibal använde elefanter i krig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
796 ELDBEGÄNGELSE
MODERN GRAVSKICKSREFORM
ELDBEGÄNGELSE. Om man bortser från mer
egenartade begravningsformer - såsom att utsätta de döda
i ökentrakter för att asgamarna skulle förinta dem
eller att spetsa de döda kropparna på pålar - kan man i
stort sett skilja mellan två former, jordbegravning och
eldbegängelse.
Det förhärskande begravningsskicket i Europa och
de semitiska länderna var under forntiden
jordbegravning. Man lade de döda i klippgravar, hällkistor,
gånggriftcr, jordgravar eller liknande
förvaringsplatser. Under bronsåldern uppkom emellertid bruket av
likbränning. I Indien hade man sedan länge låtit elden
förinta de döda. Troligen dolde sig bakom bruket
tanken att själen genom lågorna skulle föras mot himlen.
Med egenartad kraft erövrade denna nya sed hela
Europa. Vi erinrar oss från litteraturen hur hävderna
talar om en »brännålder» och en »högålder» eller hur
de döda gjorde sin sista färd på ett brinnande skepp.
De semitiska folken var de enda som stod emot den
nya rörelsen. Kristendomen tog från dem
jordbegravningen i arv och med kristendomens införande i de
europeiska länderna återgick begravningsskicket till
det ursprungliga.
Den moderna eldbegängelserörelsen vilar icke på
några religiösa motiv eller tankar i den ena eller
andra riktningen utan avser att finna en för
nutidsmänniskan tilltalande form för den döda kroppens
förintelse.
En jordfästning i ett krematorium tillgår på
sedvanligt sätt. Efter jordfästningsakten sänkes kistan
under stilla musik till den s. k.
incineratorsavdel-ningen, där luften i förväg upphettats till omkring
1 ooo°. Kroppen, som ej kommer i beröring med
elden, förintas av den starka hettan. Efter kremationen
tillvaratas askan och uppsamlas i en urna. Urnorna
gravsättes vid senare tillfälle, antingen i
krematorier-nas kolumbarier eller i särskilda urnlundar på
kyrkogården.
DJURVÄRLDENS JATTAR
ElEFANT. Elefanterna förekommer i Indien och på
de stora indiska öarna samt i Centralafrika. De är
de största av alla landdjur. Den indiska elefanten når
en höjd av omkr. 3 m och en vikt på mellan 3 000
och 4 000 kg. Den afrikanska är något större och skiljer
sig dessutom från sin mindre släkting genom större
öron. Elefanternas utseende är så väl känt, att vi inte
behöver uppehålla oss närmare vid det. Märklig är
den till en lång snabel förlängda nosen, som slutar
med ett fingerliknande utskott. Snabeln är ytterst
känslig och rörlig och används både som lukt-,
känsel- och griporgan. Med den kan elefanten ta upp de
minsta föremål, t. ex. ett litet mynt, från marken, och
med dess hjälp både dricker han och skaffar sig då
och då en välbehövlig svalkande dusch i
sommarhettan. Han fyller snabeln med vatten och sprutar in
det i munnen, om han vill dricka, eller över kroppen,
om han vill ha en dusch. Likaså suger han med
snabeln upp damm och sand och sprutar över sig för att
fördriva de blodsugande insekterna. Födan, som utgörs
av kvistar och andra växtdelar, griper han också med
snabeln och för in den i munnen. Känseln i det
fingerliknande utskottet är lika fin som i fingrarna på en
blind människa.
Betarna utgörs av ett par väldiga framtänder i
överkäken. De förekommer egentligen endast hos hanarna.
Honorna har helt obetydliga betar eller inga alls.
Det är framför allt den afrikanska elefanten som
levererar elfenben. De indiska elefanterna har inte så
stora betar, och deras elfenben är inte så fint. Det
afrikanska elfenbenet varierar starkt i färg. På
ostkusten är det vitt till gult, på västkusten mörkare, ibland
nästan brunsvart.
Elefanterna har jagats hänsynslöst av negrerna för
köttets skull, av de vita framför allt för elfenbenets
men ibland också för jaktens egen skull och
tillfredsställelsen att döda ett så stort byte. Under de senare
åren har man genom fridlysningsbestämmelser sökt
hindra en total utrotning av elefanten. De stora
afrikanska nationalparkerna lämnar också en fristad åt
många av dem. Men i längden lär det inte gå att
bevara dem. När Afrikas jord blir mera allmänt
förvandlad till kulturmark, kan man inte ha
elefanthjordarna strövande där. Djuren skulle bli fruktansvärda
skadegörare. Och att upprätthålla så stora
nationalparker som behövs för att dessa kolosser skall få
tillräckligt med mat och svängrum skulle bli för
dyrbart. Stammarna måste ju också omfatta ett
tillräckligt stort antal för att inte degenerera genom inavel.
Pyrrhus och Hannibal använde elefanter i krig
Elefanten är sedan gammalt känd för att vara ett
mycket klokt djur, men flertalet av de många historier
som går om hans förstånd är utan tvivel överdrivna.
I vilt tillstånd visar han inte den eftertanke och
klokhet som man skulle vänta sig. Men han är utomor-
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
